Ett båtmanstorp under Kalvhed (Rommele) i Upphärad
|
Visning av Karstorp 1:2, Kalvheds båtsmanstom 7:1
Eftersom vi hade ställt av bilen inför vintern så funderade jag på om jag skulle kunna ta cykeln bort till Karl-Einar eller kanske behöva gå! Men det visade sig att cykeln skulle gå bra, snön smälte raskt undan. En ganska gråkall eftermiddag, blåsig och ruggig var konceptet när jag trampade iväg svängde av vid kyrkan och in på Dunevallsvägen. Tänk så mycket man ser från en sadel i friska luften, ack om fler ville ställa bilen och cykla, sinnet skulle bli annorlunda och kroppen också, så fram för mer cykel och cykelvägar. Snabbt går det också och snart skymtade jag Krattorps skola och Kajebacken och då var det åter dags för en sväng, den här gången åt höger och ner till Delehed – eller Delhed som det stavades förr. När jag kom förbi den kravmärkta gården blev vägen mer en kostig jämfört med Dunevallsvägen. På kostigen blev jag snart omkörd av en röd bil och jag förstod att vi var på väg mot samma mål. Vi blev fyra personer som stod på gårdsplanen och väntade att mäklaren skulle komma och på slaget tre dök han upp.
Åke Carlsson från Areal hade den stora nyckeln med sig och låste upp. Huset hade fått stå och förfalla och det kändes enormt sorgligt. Visst var det en gammal gård redan då Karl-Einar huserade där men att dessutom dra iväg så långt i framtiden innan en försäljning blev av kändes ganska respektlöst. Anledningen var att det fanns 17 dödsbodelägare men det var bara en som var skuld till det hela och det var svenska kyrkan. I år hade pappret fått ligga i Uppsala utan att bli påskrivet och det var ju egentligen inget att fundera på mer än att som sagt skriva under. 1/17 av 600 000 som mäklaren sa, vad är det att fundera på; om det kunde bli mer, eller?! Skäms på sig svenska kyrkan som hanterar gåvor på detta sätt. Det skulle Karl-Einar ha vetat att man skulle hantera hans handling på det sättet. Men det är väl som ordspråket säger ”Mycket vill ha mer”.
Redan när vi steg in över tröskeln kände vi det alla, det var redan för sent. Förfallet hade redan gått för långt. Det var som att stiga över tröskeln till en annan värld, det var bara jordgolvet som saknades. Den som tycker att det är primitivt på Kulla skulle ha sett köket hos Karl-Einar. Själv var jag ju inte spekulant, jag var där för att försök föreviga något som kanske snart kunde gå sin förintelse till mötes. Så bäst att föreviga det som kunde förevigas. I rummet intill köket stod ett elpiano, vi blev förvånade allihop. För nu hade vi faktiskt blivit några fler som ville titta och fler skulle komma. Jag räknade till ca 15 personer som dykt upp på visningen.
Det fanns kallvattenkran i köket och kakelugnar i rummen, ingen annan värmekälla. På ytterdörrarna till den andra ingången, som för övrigt Curt Beijer en gång i tiden hade gjort, stod skrivet med står bokstäver fakta om huset bl.a. när det var byggt (se själv på en av bilderna så får du se). Karl-Einar hade tänkt på allt!
En av personerna berättade att Karl-Einar körde fram mjölken till kyrkan där mjölkbilen hämtade i kröken mot Dunevallsvägen. Så blev det stopp för det och han fick köra mjölken vidare till Eric i Övergårn. Ännu längre fram i tiden behöll han mjölken själv och gjorde ost av det som blev över.
Idag var ladugården på fallrepet, ingen vågade sig in och kika efter hur där såg ut, taket kunde rasa när som helst. Det var annat då för på hösten 2006 då hjälpte vi Karl-Einar att lägga gummimattorna till rätta under korna, för han orkade inte själv. Vi hjälpte till att mjölka och köpte den gula goda mjölken direkt från kylrummet för 3 kr litern, den tiden kommer aldrig åter. När vi var klara i ladugården bjöd Karl-Einar in oss i köket att smaka hembakat bröd med hemgjord ost, vilken ost!
Han hade också stora ”odlingar” med pepparrot och källare för äpplen. Massor av äppelträd, väldigt gamla med väldigt goda äpplen. På ängen stod den grå ladan med de gamla vagnarna, en bild som kunde ha varit tagen i början av förra seklet.
Och så vintergrönan som en gång i början av 1900-talet planterades på Karstorp till minne av den lilla flickan som dog på gården och växten spred sig sedan överallt.
Ja du Karl-Einar tänk att det skulle bli så här med din gård som för inte så länge sedan betraktades som en av de mest kulturvärda gårdarna i Upphärad, tänk hur det kunde bli!
Men inte visste jag att Karstorp var en gammal båtmanstom under Kalvhed! Och det är det fina med kråksången, som man brukar säga, att man alltid lär sig något nytt, eller hur, även som sagt denna råkalla eftermiddag i början av november 2014.
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
