Stilla veckan!
Då hade vi pojkar i Upphärad en orgie i smällare och fyrverkeri! Sannerligen inte så stilla! Min bror Valle var ledare för oss dynamitarder! Dynamit-Valle!
Några smällar köpte vi hos Walter Nicklasson i Tengboms järnhandel. Där fanns alla sorter: allt från ryska smällare som exploderade då man kastade dem mot något hårt; där fanns 5-öres, 10-öres och ännu större och kraftfullare don.
Dessutom kunde vi i Järnhandeln köpa svartkrut i hektoförpackningar liksom stubintråd. Detta behövdes för egen bombtillverkning i bästa IRA-stil. Krut, stubin, mauserhylsor var vad som behövdes – och så lite verktyg förstås, som t.ex. en bra tång att knipsa stubintråden med och klämma åt kring mauserhylsan när den fyllts med krut och apterats med en ca 8 centimeter lång stubintråd. ... Fast ibland blev det ransonering på stubintråden. Då var Valle nere på 3-4 cm! Då gällde det att vara snabb att tända stubinen och i stort sett samtidigt bli av med bomben!
Mauserhylsorna samlade vi in på skjutbanan som skytteföreningen och hemvärnet drev vid ån åt Stora-Boda-hållet till. Hylsorna fylldes med krut, stubintråden stoppades ner i krutet och hylsan förslöts med en tång. Jävlar vad det small! – ”En sån jävla smäll!" som Dynamit-Harry sa!
Underligt nog kom vi helskinnade från våra jakter på häxor och fjärdingsmän! Hade en hylsa exploderat i handen eller i ansiktet hade fingrar försvunnit och ögon trillat ut! Men vi klarade oss. Disciplinen var god! Kraften var ju så stark i det förslutna svartkrutet att mässingshylsan slets sönder då krutet exploderade!
Detta med fjärdingsman var lite speciellt, en speciell ceremoni.
Fjärdingsmannen i Upphärad hette Martinsson. Han var också begravningsentreprenör! (Kanske hängde det ihop!) I vart fall var han känd för sin "försiktighet". Hans uppgift var bland annat att upprätthålla ordning på dansbanan och på liknade ställen. Då satte han på sig sin uniformsmössa ... det var hela hans "uniform". Men han var inte någon framfusig och störande person precis. Helst väntade han med sina insatser tills allt bråk ebbat ut.
Nåväl! Vi i Valles gäng, där Albôrtes Pelle, Ingemar och andra ingick, hade en årlig mandomsritual. Den innebar att vi inne i samhället smög oss omkring Martinssons hus som låg vid vägen mot fotbollsplanen ... fotbollsplanen som ännu inte fanns på denna tid. När spaningarna funnit att det var "lugnt" rusade någon av oss fram till Martinssons ytterdörr, tände på en hylsa, öppnade dörren och slängde in bomben! Vi ungar sprang sedan allt vad vi kunde men hörde förstås när hylsan kreverade!
Stolligt! Farligt! Rituellt! Som tur var skadades inte någon. Kanske satt Martinsson och väntade på ritualen! I vart fall var han klok nog att inte sticka ut näsan eller börja jaga oss. Hans "försiktighet" var alla till stor glädje och nytta.
Men vi hade även fredliga lekar ... plus den pågående häxjakten
Till exempel slängde vi inte bara in bomber hos fjärdingsmannen utan även egenframställda "påskbrev" i grannhusen. Där satt vi flera dagar före påsk och ritade/målade våra påskbrev, ark som veks ihop på något sinnrikt sätt. Själva utdelningen skedde dessutom i full häxmundering! Jag minns hur den stelnande vattenfärgen stramade i ansiktet då den torkade! Men med våra förhoppningar om godis och kakor som tack för våra "fina" påskbrev, så var det värt plågan.
Men jakten på häxorna var det som tog vårt största engagemang. Dels skulle de skjutas ner när de på skärtorsdagskvällen flög på sina kvastar till Blåkulla för att fira påsk med Satan, dels skulle de prickas på hemresan på påsklördagen. Pappa Ivar demonstrerade vid ett tillfälle en påsklördag 1940 med sin hagelbössa hur man sköt ner häxor. Vi hade samlats på kökstrappan för att spana. Han fick syn på en och såg hur de damp till marken! Men hur det nu var så hann vi barn aldrig riktigt se när hon störtade! Men det var klart att vi trodde på vad Pappa sa!
Mycket våld men dessemellan synnerligen stilla.
Under Långfredagen fick vi inte leka ute! Otroligt trist! Då hängde ju Jesus på korset, så då fick man ta det lugnt och stanna inomhus ... såvida man inte gick till kyrkan, men det gjorde vi sällan. Därefter följde påsklördagens fortsatta mord på de påsk-kärringar man lyckades få syn på under deras flygresa hem.
Sedan följde påskdagen, den första dag då man egentligen hade rätt att önska Glad Påsk! Då var ju graven tom och Jesus återuppväckt från de döda!
Påskdagen firades dessutom med en speciell frukost. Äggen kokades och målades, och denna enda dag på året fick vi äta så många ägg vi orkade! Under övriga året fick vi aldrig mer än ett ägg per måltid!
Påskkycklingar
I påsktid kunde det ibland hända det som många påskkort skildrade, nämligen att kycklingarna kläcktes. Mamma Ester hade alltid en ligghöna, eller lägghöna som hon nog sa, som ruvade på ett 10-tal ägg.
Det var en fantastisk upplevelse att få hålla dessa små mjuka, varma, orädda liv i sina kupade händer! Vid en påsk hade jag till och med en drös kycklingar i min morgonsäng. Gissningsvis var jag 5-6 år. Denna märkliga händelse inträffade när min Mamma hade hämtat ut en låda köpe-kycklingar på järnvägsstationen! Det var kycklingar som hennes kusin Henrik i Lövås köpt och sedan hämtade hos oss. Men eftersom detta var extra fina kycklingar av en speciell ras, så vågade Mamma inte ha dem med de vanliga hönorna i vårt hönshus. De fick bo i vårt kök! Och jag fick ha dem en stund i utdragssoffan i köket där jag sov och mornade mig. Ett mycket vidunderligt och lyckligt minne av en speciell och verkligen Glad Påsk!
2017-04-11 Elof Petterson
|
|
|
