Backstugans Vänner
med målsättning att värna bygdens kulturvård och historia
Startsida
Program 2019
Protokoll
Arkiv
Historik
Kontakta oss
Efterlysningar

Stadgar rev. 2018

Styrelsen 2019

Vägbeskrivning


Kullabiblioteket


Broschyr om Kulla

Verksamhets-
berättelse


Krigsåren 1939-1945
Elof Pettersson berättar
Jag minns mycket! Inte minst tyskarnas anfall på Polen 1939; detta trots att jag bara var 3 år! Men det kan bero på att vi i vår familj var "militariserade": min pappa Ivar var med och startade Hemvärnet i Upphärad och storebror Ingvar värvade sig i kustartilleriet 1941, 17 år gammal. Dessutom kom kriget väldigt nära oss då Tyskland anföll Norge våren 1940. Vi hade ju nära släktingar i Norge, en moster och fyra kusiner bodde i Oslo.

Vad gäller Norge så minns jag tydligt hur telefonen ringde i vardagsrummet. Vi hade nummer 42. Min mamma och jag var i köket.  Mamma svarade, lyssnade, började gråta! Jag blev väldigt rädd! Förstod ju inte vad som var på gång. Hade aldrig sett min mamma gråta! Det var hennes gråt som gjorde mig rädd. Orsaken till att hon grät var att hon via uppringningen fått veta att Oslo ockuperats! Sorg och rädsla tog tag i henne.

Sedan fick vi möjlighet att skicka matpaket till våra kusiner. Postpaketen gick iväg regelbundet och mottogs utan förvecklingar. Minns särskilt ett kaffesurrogat som vi hade prövat. Det hette E4 och var så uselt i vår smak att det vidarebefordrades till Norge. Där mottogs det med lovord och tacksägelser! – Kaffe var en ransonerad vara på grund av importstopp som berodde på kriget till havs. Mamma Ester drygade ut de kaffebönor hon fick på sina ransoneringskuponger med rostad råg!

Vad som också behövdes och togs emot i Norge var "begagnade" skor. Det var stor brist på läder i Norge. Tyskarna beslagtog ”alla” kängor, så här fanns en brist att avhjälpa. Men min mamma Ester ville ju ge dem "fina" skor, så hon köpte nya som måste förvandlas till ”gamla”. Mina äldre syskon fick därför gå in dem! – Elly och Valdemar har berättat om denna uppgift som ett märkligt slavgöra!

Underligt också att ungefär samtidigt så tvingades Reidar, en av våra kusiner i Oslo, att som ”krigsfånge” i Tyskland, gå in tyska marschstövlar! Han hade blivit gripen i Oslo som motståndsman och skickad till Oranienburg, ett koncentrationsläger norr om Berlin ... som tur var inte ett utrotningsläger utan ett arbetsläger med just denna uppgift att gå in, mjuka upp tyska militärstövlar! Två marsch-mil om dagen! – Oranienburg är idag ett museum som jag besökte för ett10-tal år sedan.

Reidar hade blivit gripen av tyskarna eller av den norska polisen, som då leddes av Vidkun Quisling, norsk nazist och statschef. Skälet var att Reidar, liksom sin storebror Rolf, gått med i den norska motståndsrörelsen. Reidar blev tagen på bar gärning med ett förbjudet dokument i fickan! Rolf spärrades in i Norge. Reidar skickades till Tyskland, där han också fick gå in, trampa runt i ”fel” skor!

På tal om skor så minns jag att jag fick gåträning, "ortopedisk gåträning” av min storasyster Elly! Jag var 4-5, hon 16-17, i en känslig tonårsperiod; hon skämdes över att jag gick ”inför med tårna"! Det var fel och fult och skämmigt! Så när hon skulle ut och gå med mig, så fick jag högerskon på vänster fot och vänster på höger! Framåt marsch! Visst pekade mina tår då utåt ... även om fötterna kanske hade det lite ovant i ”fel” sko. I Oranienburg hölls Reidar under 2 år. Två mils marscherande varje dag! Perfekt fysisk träning! Fast troligen med en hel del smärtsamma skavsår! – Men placeringen i Oranienburg var ändå en ”lycka”. Lägret var ju inget utrotningsläger. Ett koncentrationsläger dock, men där tyskarna utnyttjade fångarna för att gå in tyska militärstövlar. På så sätt kunde Hitlers soldater marschera smidigt utan skavsår i väl ingångna, mjuka läderstövlar! – Men så särskilt bussigt var det nog ändå inte! Reidar hade vid något tillfälle fått en arm omvriden, en arm som därefter aldrig kom att fungera fullt ut.

_________________


Krigsåren
Men låt mig backa bakåt i tiden! Norge anfölls av Tyskland den 9 april 1940, trots att landet hade förklarat sig neutralt. Danmark samma dag. Vid denna tid levde fortfarande min pappa Ivar, han dog i scharlakansfeber 1½ år senare. Men nu dessa aprildagar ... och aprilnätter, så fanns han hos oss i familjen.

Just denna april-natt hade han eller någon annan vaknat. Det som väckte oss var flygplansbuller! – Hela familjen purrades! Alla samlades ute på kökstrappan med utsikt mot norr, mot Trollhättan.

Över oss hördes bullret av flygplan på väg norrut, mot Trollhättan. Det var tyska bombplan och jaktplan på väg mot Oslo! Men vårt svenska luftförsvar var berett! Kraftiga stråk av strålkastarljus svepte över himlen för att fånga in de främmande flygplanen! Kanske också något spårljus, men inga luftvärnskrevader! De tyska planen fick passera utan att Sverige ingrep ... eller behövde ingripa. Kanske var Regeringen underrättad om att det inte var vi som skulle anfallas ...? På detta sätt kunde tyskarna flyga ostörda mot Oslo, skyddade av den svenska neutraliteten, som britterna respekterade, men inte tyskarna. På detta sätt kunde tyskarna undkomma det brittiska flygvapnet som försökte komma åt dem över havet.

I vart fall ett otroligt äventyr för alla, inte minst för en 4-åring! Ett minne som ännu finns klart inom mig. Himlen var svart med ett mörker sönderskuret av strålkastarlinjer och hotfullt motorbuller! Men samtidigt! Mitt i allt detta märkliga och hotfulla, så fanns en lycklig trygghet hos pojken! Vi fanns ju här, alla vi 6 i familjen; vi var samlade, tätt tillsammans i nattmörkret!

Kriget hade nått oss, även om Sverige skonades. Att vi skonades från rena krigshandlingar betydde emellertid inte att kriget gick omärkligt förbi. Till exempel så kom en dag två män med stockar som de monterade in som stöd för taket i källaren. På detta sätt hade vi plötsligt ett skyddsrum att ta oss till, om bomber skulle börja falla! Likaså dök det upp en massa soldater/värnpliktiga som inkvarterades i vårt grannhus: IOGT:s ordenshus. På detta sätt förvandlades Godtemplarhuset till ett logement med kokvagn på gården. En av soldaterna var elitgymnast och hade med sig en barr som han tränade på. Rena cirkuskonster för en 5-åring att beundra! Och storebror Ingvar satte upp ett par romerska ringar i mammas mattstång för sin och vår träning.

_________________


För mig som hade hunnit bli 5-6 år, var allt detta ett stort äventyr. Jag blev lite av en maskot bland de inkallade och fick följa med i framsätet på deras lastbilar. Det man jobbade med vara att bygga flygspaningsplatser på olika höjder runt Upphärad... säkerligen för att i ett tidigt skede kunna varna för flyganfall mot Trollhättan.

Dessutom minns jag hur radion, radioutsändningarna blev väldigt viktiga. Det första krigsåret, eller åren, så sände Sveriges Radio dagliga rapporter från Stockholm/Motala: en långvågskanal som också förmedlade nyhetsrapporter från Deutsche Nachtrichten Bureau. Som 5-åring tyckte jag att detta var lovande! För mig lät det som att det handlade om en Lakritsbyrå! Och lakrits gillade jag ju! – Men politiskt var det antagligen ett uttryck för svensk rädsla, försiktighet, undfallenhet, klokskap. Efter något år fanns bara svensk nyhetsinformation.

Och så hade ju storebror Ingvar, som 17-åring, värvat sig i kustartilleriet. Detta skedde under våren 1940, och det kändes som fest och karneval när han kom hem på permission i sin sjömansuniform! Under kriget och några år därefter hade kustartilleriet marinens uniformer med båtmössa och sjömanskrage på skjortan. Dessutom smugglade han hem smällare och raketer! Signalraketer och slagtändare. Slagtändarna användes för att lägga försåt för fienden. Men utan sprängämne monterat så blev det bara knallhatten som brann av med en smäll då vi öppnade en dörr som storebror försåtminerat på dörrens baksida.

Scharlakansfeber
Detta var lek! Men livet bjöd inte bara på lek! Våren 1941 drog en kraftig epidemi över Sverige, en numera utrotad infektion, men som då slog hårt mot befolkning och samhälle: scharlakansfeber! Denna scharlakansfeber grasserade i hela Västsverige, kanske i hela Sverige från början av 1941 och något år framöver. Sjukdomen innebar och innebär att kroppens försvar övermannas av streptokocker av en extra elak sort, Betahemolytiska streptokocker, Streptococcus pyogenes, även släkt med de streptokocker som ger oss halsfluss. Men för scharlakansfeber så tillkommer, förutom en infektion i halsmandlarna, en kraftigare allmänpåverkan samt rödprickiga hudutslag. Dessutom tenderar denna bakterieart att ge sig på njurarna. Av någon för mig okänd anledning drabbar scharlakansfeber främst pojkar och män. Så också i vår familj. Mamma Ester och Elly klarade sig.

Ingvar drabbades först; det var någon gång på våren 1941. Han blev hämtad av en taxi för transport till sjukhuset. Taxibilen stannade, av någon anledning bortom vårt hus, på vägen där den delar sig mot Bothult respektive Brännemossen. Jag stod vid vår grind och såg hur Ingvar leddes de 30 metrarna mot bilen. Men just innan han nådde fram så svimmar han, segnar ner på marken, ... hjälps upp, in i bilen och bort!

Efter Ingvar följde vi yngre bröder i turordning: först Valdemar, sedan jag. Alla tre transporteras vi bort. Smittorisken var mycket stor vad gällde denna epidemiska scharlakansfeber. Smittan spred sig snabbt, drabbade flertalet pojkar. Sjukhusen räckte inte till. Andra lokaler fick förvandlas till sjukhus.

Valdemar och jag hamnar först på Marie-Alberts sjukhus i Trollhättan, men efter den akuta krisen flyttades vi till en improviserad sjukstuga i Pressebo småskola. Man hade helt enkelt tagit bort skolbänkarna och ersatt dem med sängar. Valdemar var 9; jag nästan 5. Gissningsvis var vi omkring 20 pojkar i våra sängar, var och en med en potta under sängen att pinka i.

Men en natt så hade Arbôrtes Pelle, jämnårig med Valdemar, behov att också ”göra stort”. Det hade vi fått instruktion att göra på toaletten utanför sjukrummet, men Pelle hade kanske bråttom... eller tyckte det var obehagligt att treva sig genom mörkret till toan utanför sovsalen. Vi fick ju inte tända ljuset på natten!

Nåväl! Pelle pressade ut en korv men noterade först då att han behövde papper för att torka sig i baken! Papper ... !?! Pappret fanns i toarummet! Alltså trevade han sig fram i mörkret, smög sig försiktigt ut för att skaffa detta papper utan att störa eller väcka oss andra. Glad fixade han sitt dasspapper och smög sig därefter lika försiktigt som förut tillbaka mot sin säng, utan att tända ljuset. – Men ack ve och fasa! Ett skrik och ett väldigt oväsen! Alla vaknade! Taklampan tändes! Och där såg vi andra hur Pelle stod med ena foten i pottan, i sin egen bajskorv! Eftersom det var kolmörkt så hade han ju inte sett sin potta utan placerat sin fot i den! – Skratt och munterhet från sjuksalen ... även om Pelle säkert hade lätt att hålla sig för skratt!

Hur länge vi blev kvar där vet jag inte. Jag drabbades av en inte ovanlig komplikation, vilket medförde att jag fick stanna extra länge på sjukstugan! Infektionen slog sig på mina njurar; jag fick ”äggvita i urinen” som ett tecken på att njurarna skadats. Detta medförde i sin tur att huden lossnade från kroppen. Jag blev därför lindad som en mumie och fick stanna kvar i sjukstugan, medan Valdemar fick åka hem; han togs ifrån mig!

Jag grät! För som 5-åring kände jag mig väldigt övergiven! Extra svårt blev det när jag ensam på sjukhuset skulle ta avsked från min mamma på besök. Jag ville ju följa med henne hem, jag ville ju inte bli kvar övergiven av min bror, nu också av min mamma! – Jag minns hur hon vid ett sådant avsked vandrade ut genom en glasdörr; jag såg henne försvinna bort, samtidigt som hon vinkade till mig! Och jag vinkade tillbaka, övergiven, förtvivlad och storgråtande! Mitt vinkande var så kraftfullt att mina bandage på armen for iväg som serpentiner efter henne. Men borta var hon. Sannerligen ingen fest!

Jag hade alltså fått en infektion i mina njurar av dessa streptokocker. Det läkte sig. Också jag fick en dag komma hem! Men också i den glädjen fanns stor sorg! Alla leksaker jag fått hemifrån togs ifrån mig! De skulle brännas med hänsyn till smittrisken! Jag minns särskilt ett pussel som de tog ifrån mig! Det var ett pussel som funnits med som reklam i en av min mammas Persil-paket. Persil var ett vanligt och populärt tvättmedel! Tyskt! Bilden på pusslet var ritat så att bubblorna var som små figurer, små söta, runda såpbubbel-gubbar! Jag grät! Kunde inte förstå att vuxna kunde vara så otroligt elaka så de förstörde mina leksaker!

Epidemier!
Ovanliga idag. Vad gäller kupering av många infektionssjukdomar så klaras de idag med penicillin. Men då, 1941, fanns inte penicillin tillgängligt även om Alexander Fleming redan 1928 hade upptäckt penicillin-möglet som kunde döda bakterier! Först 1940 började man framställa penicillin som läkemedel i större skala, och då var det krig! Penicillin gjordes tillgängligt 1944 men då bara för soldater i strid. I filmen "Harry Lime´s Theme" från 1949 berättas hur det mot krigsslutet startade en stor svart marknad för läkemedlet.

Pappa försvinner
Pappa fick liksom jag ett påslag på sina njurar. Han överlevde inte. Han dog under svåra plågor på länslasarettet i Vänersborg, förgiftad av sin egen urin. Då fanns ju varken antibiotika, dialys eller transfusioner. Mamma vakade hos honom trots att han, som andra patienter i samma situation, stank av urin! Han dog den 11/11 1941.

Mormor försvann
Året innan, 1940, den 11/11, hade mormor Hedda dött. Det var min första kontakt med döden. Jag minns hur jag som 4-åring smygkikade på Martinsson, fjärdingsman och begravnings-entreprenör, då han och hans medhjälpare bar min Mormor, insvept i ett lakan, nedför trappen från andra våningen, där mormor bott, och vidare nedför yttertrappen för transport till bårhuset invid kyrkan i Upphärad ... eller kanske först till kistläggning i Martinssons Begravningsbyrå, granne med Slaktarns charkuteri-affär! – Så jag var förberedd! – Men ändå inte! Upplevelserna samlade sig till rädslor och mardrömmar! Här är en jag minns!

Mamma och pappa for en sensommardag 1941 till Vänersborg. Mamma kom ensam hem! Pappa kom hem i en kista och fick stå på "lit de parade" i pappas målarverkstad. Verkstaden dekorerades med friskt granris. Han dog ju i mitten av november 1941. Vid denna tid på året fanns det inte så mycket annat att få! – En grankvist på insidan, över dörren, fick sitta kvar många år, kanske ett 10-tal år, efter begravningen...

Förlusten av min pappa ”jagade” mig. Han hade rest bort med tåget och han kom aldrig mer tillbaka som min levande pappa. Utifrån denna erfarenhet hade jag en mardröm som innebar att jag såg min mamma, på likartat sätt vandra bort, förbi Kronogården mot järnvägsstationen, för att liksom pappa aldrig mer komma tillbaka ... Mardröm! Sannerligen! Jag mådde dåligt flera dagar efter drömmen, efter upplevelsen, återupplevelsen ... Minnet finns kvar.

Men tillbaka i tiden!
Samma årsdag, den 11/11, men olika år: Först dog min Mormor 1940; sedan min Pappa, samma datum året därpå, 1941! Jag minns båda dessa krigsbegravningar. Båda inträffade under ”krigsvintrar” med extremt kalla vinterdagar: -30 grader! Så kallt att Valle och jag inte fick gå ut och leka! Trots att det såg så fint ut! Det hade aldrig hänt förut! Mamma brukade ju alltid se till så att vi kom ut i ”friska luften”! Men inte nu! Inte dessa dagar!

Men Mormor skulle ju ändå begravas: Ceremonierna började i Upphärads kyrka, i den socken där hon bott i 22 år; därefter taxifärd från Upphärads kyrka till Åsbräcka kyrka, där mormor skulle gravsättas vid sidan om sin man, vår morfar August, i deras familjegrav.

För att ta oss denna väg, dryga milen, så fick vi åka taxi från Upphärad till Åsbräcka, vilket skedde i snöstorm. Inför Åsbräcka kyrka, som ligger på en hög kulle, finns en mycket brant uppförsbacke. Bilen kom inte upp! Den bara slirade! Vi fick gå ur bilarna och vandra till fots uppför den ishala backen denna närmare 30-grader kalla krigsvinterdag.

Men då, vid mormors begravning var jag knappt 4½ år. När pappa Ivar skulle begravas var jag knappt 5½ år. Det var också en kall vinterdag men inget oväder. Dessutom var "föreställningen" spännande, som en teater med paraderande hemvärnssoldater som skyldrade gevär runt Pappas kista.

Jag tittade storögt på allt det som skedde omkring mig ... ända tills kistan hade sänkts i graven, gästerna gått bort. För då fanns bara jag med min mamma och syster kvar vid gravkanten. Då, i denna stund, började båda gråta; de omfamnade varandra och grät i varandras armar. Jag stod invid och upplevde att de lämnade mig, att jag helt hade övergivits. ... Samma känsla av övergivenhet som när min mamma grät i telefonen då hon året innan fick budet om att hennes älskade syster Ida i Oslo hamnat under Hitlers nazi-ockupation.

Min mammas och min systers tårar och deras inneslutning i sin sorg och saknad efter vår pappa, gjorde mig vettskrämd, översköljd av en känsla av övergivenhet och total ensamhet. En skräck att se vuxna gråta! Inte förstå betydelse eller sammanhang. Fanns jag längre? Fanns jag till? Hade de glömt bort mig? Hade jag blivit borttappad och helt övergiven? Hur skulle jag kunna veta? Jag hade ju fått lära mig att vuxna ”försvinner”!

Och nu ”försvinner” jag! Men vi får hoppas vi hörs om ett år! Ett gott nytt minnesår! Julklappen till mig själv är en ny bok ”Landet utanför! Sverige och kriget 1939-1940.”

Elof


Vill du bli medlem
100:-/år


Backstugan på FaceBook

En film om Backstugan på YOU TUBE

Trollhättans
Stad


Karta

Västergötlands
Hembygds-
förbund


Riksarkivet
Släktforskning


Åkes foto

Reportage till
Mitt i Veckan 2


Intervju med Lena
21 maj 2008


Direktsänt
musikprogram


Intervju med Lena
24 maj 2011


Byggnads-
inventeringen
för Upphärad 1975

1. Albogården
2. Artorp
3. Bistockshålan
4. Bjurdammen
5. Björndalen
6. Stora Boda
7. Lilla Boda
8. Bothult
9. Dalaslätt
10. Dammkärr
11. Delehed
12. Dunevallen
13. Finneviken
14. Grankärr
15. Grottorp
16. Gunnarsbo,
      Gunnarstorp

17. Gunnered,
      Gundleryr

18. Hylteholmen,
      Grävlingsåsen

19. Hålhagen
20. Häggsjöryr
21. Häggåna
22. Hälltorp
23. Höljebacka
24. Ingelsängen
25. Jordbron
26. Karstorp
27. Krattorp
28. Kroken,
      Socknebacken

29. Kronoberg
30. Kullen,
      Klockarekullen

31. Kärret,
      Lövsjökärr

32. Kättetorpet,
       Röttetorpet

33. Maden
34. Månered
35. Nyckleby
36. Rågkvid
37. Rörmaden
38. Rösbacken
39. Sandbacken
40. Sjökullen
41. Snartorp
42. Spjutgiljan
43. Stubbhålan
44. Vadboda
45. Vrångebacken
46. Vråstorp
47. Äspenäs
48. Ödeby