Backstugans Vänner
med målsättning att värna bygdens kulturvård och historia
Startsida
Program 2019
Protokoll
Arkiv
Historik
Kontakta oss
Efterlysningar

Stadgar rev. 2018

Styrelsen 2019

Vägbeskrivning


Kullabiblioteket


Broschyr om Kulla

Verksamhets-
berättelse


Backstugusittarna på Kulla 1860-1961
Backstugusittare var oftast egendomslösa och betecknades som ”inhyses” dvs. boende på någon annans mark och oftast också i någon annans hus. Backstugan kunde vara ingrävd i marken, ungefär som en jordstuga, men var i de flesta fall ett hus liknade Kulla. Ordet backstugusittare betecknar den ekonomiska situation de hamnat i, de satt på ”bar backe”, det vill säga utan egendom. Ibland bodde skickliga hantverkare i backstugorna men oftast var det fattigt folk; torpare som inte längre på grund av sjukdom eller ålderdom kunde bruka jorden. Men också änkor med barn, ensamstående kvinnor med så kallade oäkta barn och gamla orkeslösa fattighjon var ofta förekommande. Det var de som ”blev över”, de som fick ta del av socknens fattighjälp som hamnade i dessa backstugor och understödet bestod som oftast av lite råg till det dagliga brödet samt några riksdaler/år. Men fattigvården var långt ifrån tillräcklig och resulterade många gånger i auktion på de behövande. Därför gav socknen ibland lån till dessa egendomslösa så att de kunde bygga sig ett eget enkelt pörte på allmänningen, det vill säga på mark som var socknens och som vem som helst fick bosätta sig på. Lånet fick man sedan försöka betala av, vilket i de flesta fallen visade sig vara omöjligt och eftersom man aldrig kom att äga marken övergick stugorna som oftast i socknens ägo efter ägarens död.

De forna torparna Andreas Swensson och Ingebor Larsdotter, båda födda i början av 1800-talet är de som flyttar in och blir de första backstugusittarna på Kulla. Vi tror att det också kan ha varit de som byggt det lilla enkla huset. Andreas var född i Rommele 1802 och Ingebor i Upphärad 1809. De träffas när de båda tjänar som dräng och piga på samma gård i Rommele socken i slutet av 1820-talet, gifter sig och blir torpare. Under några år blir de kvar i socknen innan de flyttar till grannsocknen Fors där de brukar torpet Kajebacken

När familjen sedan 1846 flyttar till Upphärad har de barnen Maria, född 1833, Christina 1835, Sophia 1837, Anna-Britta 1841 och August 1843. I husförhörslängderna berättas det att familjen först bosätter sig under Hökås utmarker, alldeles i närheten av Häftängsmaden, då benämnt Häftansmaden, ca 1 km söder om Kulla. Denna Häftansmad började redan nedanför Kulla och sträckte sig dryga kilometern söderut. Men situationen ändrar sig ganska snart och familjen blir så kallat ”inhyses”.

Tvärs över ängen nedanför Kulla finns spåren efter en liten stuga. Dels vittnar den gamla syrenbusken om tidigare bebyggelse men så även en ingångssten och rester efter spismuren. Men något bevis för att detta hus har funnits finns ej eftersom det inte finns med på Nycklebys laga skifteskarta från 1848 och inte heller på den ekonomiska kartan från 1892. Detta innebär troligtvis att huset har uppstått och försvunnit någon gång mellan dessa årtal. Kanske var det så att när Andreas blir backstugusittare flyttar han hit med sin familj och här får han idén till att bygga huset på kullen strax intill.

Kulla är byggt 1860, det visar en dendrokronologisk undersökning utförd av Alf Bråthen år 2006. Träden som skulle tjäna som stockvirke i huset fälls vintern 1859-60. Det var här på Kulla som gården Nyckleby Nedergård hade sina betesbackar för djuren under sommarhalvåret som vaktades av vallpojkar.

När Andreas och Ingebor flyttar till Kulla är sonen Johan 6 år gammal det enda barn de har med sig. Fyra av deras åtta barn har redan avlidit. Tre i rödsoten som härjade svårt under 1854 och under loppet av åtta dagar avlider Anna Britta, August och Johanna. Den fjärde har redan avlidit 1852 i kikhosta, 6 månader gammalt.. De tre förstfödda flickorna Maria, Christina och Sophia är nu, 1860, så stora att de själva tjänar sitt uppehälle som pigor i Upphärad och trakten däromkring.

Samma år föder dottern Sophia ett så kallar ”oäkta barn”, som får namn efter den älskade systern och Anna Britta växer upp på Kulla tillsammans med sin morbror Johan och sina morföräldrar. Både Johan och Anna Britta går i skolan och familjen erhåller fattigvårdsunderstöd från socknen i form av råg och några riksdaler/år. Understödstagarna får hämta sin säd i ett magasin som ligger mitt emot kyrkan i Upphärad och sedan gå till kvarnen för att få malet.

De som inte själva kan klara sig blir bortauktionerade. Det kan vara gamla, sjukliga, barn som mist en förälder och som inte längre kan försörjas av den andra hemmavarande. En av de första dagarna i januari varje år skulle de berörda ut till lägsta möjliga pris, för det var socknen som skulle betala och det fick inte bli för dyrt.

Till en backstuga hör inte särskilt mycket mark, mindre än 2 500 kvadratmeter, så på Kulla finns inte mark nog att hålla kor eller getter. Annars var det vanligt förr att man hade en del djur inne på vintern; det kunde förutom höns också vara både gris eller kalv. Djuren var mycket dyrbara och behandlades väl. Det berättas från många platser i landet att när man flyttade till ett nytt ställe skulle man alltid låta kon, hästen och getterna få komma in i den nya stugan och fram till bordet. Där skulle var och en hälsas välkommen och få en brödbit av gårdsfolket för att de skulle komma att trivas i sitt nya hem. Mot de ”onda makterna” som i det här fallet var trollen målade man kors på ladugårdarna, både inne och ute, samt slog in stål i trösklarna till skydd. Men på Kulla fanns inga stora djur, i bästa fall endast några höns. Markerna runt omkring var vid 1800-talets mitt så kallade ”tassemarker”, där härjade vargen och förr trodde man att det kunde vara farligt att ens nämna vargen vid sitt rätta namn, det fick istället bli noanamnet ”tassa”.

Ibland gör Andreas ett dagsverke hos någon av bönderna och får en 25-öring för tolv timmars arbete. Ingebor hjälper också till; ibland går hon runt i gårdarna när ”höret” skall beredas, det vi idag kallar lin. Ingebor odlar troligtvis själv också lin och har med all sannolikhet en kålgård med rovor, ärtor, bönor, och potatis. Bär av alla de slag; hallon, blåbär, lingon, var också viktiga tillskott som nogsamt togs tillvara.

Ingebor avlider 1874. I bouppteckningen efter henne finns bland annat noterat: ”Ett manhus á 40 kronor” vilket i praktiken innebär att Andreas och Ingebor själva ägde sitt hus.

Året därpå. 1875, är det dags för barnen Johan och Ana Britta att flytta ut och börja tjäna som dräng och piga och Andreas blir ensam kvar på Kulla. Tiden känns långsam och besvärlig. Andreas är nu en bra bit över 70 år, långt över medellivslängd som vid 1800-talets mitt ligger mellan 46 – 50 år, spädbarnsdödligheten inkluderad. Året därpå går han till sockenmännen och berättar att han inte tror sig klara en vinter till på Kulla sjuklig som han alltmer har blivit och stämman lovar återkomma med ett besked.

I bouppteckningen efter Ingebor finns upptagen en skuld till socknen på 290: -, vilket då var en förmögenhet för fattigt folk. Trots en omfattande undersökning i fattigvårdsprotokoll och sockenstämmohandlingar har den inte kunnat beläggas men är troligtvis ett bevis på att någon form av lån skett till familjen, kanske för att kunna bygga Kulla. Att skulden skulle ha tillkommit bara för att familjen fått för mycket i fattigvårdsunderstöd verkar inte troligt. Skulden måste betalas och lösningen blir att Andreas överlåter huset på socken och blir själv utauktionerad till en familj i bygden. Han avlider 1878.

På Höljebacka, inte långt från Upphärads kyrkan, bor Lars och Johanna Andreasson med sina barn. Som hjälp i familjen har man en gammal piga, Anna Bengtsdotter, född i Lagmansered 1823. Anteckningar i husförhörslängden visar att hon är inflyttad från Skövde i början av 1870-talet och först arbetat i Nyckleby Nedergård innan hon kommer till Höljebacka.

Efter det att Andreas lämnat Kulla och blivit utauktionerad håller socknen auktion på Kulla för att få in sin obetalda skuld och troligtvis ropas huset in av ägarna till Nyckleby Nedergård, Kulla lg ju på deras utmark.

Troligtvis redan samma år, 1878, flyttar Andreas och Ingebors dotter Sophia in med sin ”oäkta son” Fredrik Johansson, född 1874. Dit flyttar också Anna Bengtsdotter och blir någon form av den tidens ”dagmamma” när Sophia är ute och tjänar piga. Åtta år senare flyttar hon och sonen till gården Sandbacken som ligger ca 3 km in på Dunevallsvägen i Upphärad men Anna Bengtsdotter blir kvar på Kulla till sin död 1906.

Men det kommer inte att dröja länge innan huset blir fullt av liv igen. Bara några månade efter Annas död kommer familjen från Höljebacka; Lars och Johanna Andreasson med sina fem barn. Det ska visa sig att Johanna är systerdotter till Ingebor. Hennes mamma hette Ellika och var Ingebors yngre syster, född 1812. Hon förde ett ganska kringflackande liv, som så många på den tiden, och tjänade piga korta perioder på olika ställen. Ellika födde fyra utomäktenskapliga barn och blev dragen inför prästen flera gånger och förmanad. Det var så det gick till på den tiden. Att föda barn utanför äktenskapet var en skam och Ellika fick till och med böta för sina gärningar. Hon blir också ett av de tre offren i den koleraepidemi som härjar år 1866.

Lars Andreasson är murare och har fem barn. Det är han som bygger ut Kulla till dess nuvarande storlek, med snickarbod och farstu. I ett gammalt brandstodsprotokoll står att läsa: ”boningshus af Timmer, täckt med spån, brädfodrat, måladt med rödfärg, gammalt i godt skick bestående af en våning, innehållande Tre rum, utom förstuga och vind”. Protokollet är undertecknat den 2 juni 1914. Det är troligtvis också han som tillsammans med sonen Albin bygger alla murarna, källaren och vedboden. 1913 köper Albin huset för 225: - och Kulla byter namn till Oskarsberg efter Oskar Albin Larsson. På hösten samma år avlider fadern. Något senare gifter sig Albin med Johanna Svensson och flyttar in hos henne och modern, Johanna Andreasson i Svedjan, som ligger ca 200 m från Kulla. Snart lämnar också den yngre brodern Kulla för Göteborg och modern flyttar till en dotter i Sjuntorp.

Under 1920-talet hyr Albin ur huset till familjen Andersson. Det är mejeristen Anders med fru Olga och sonen Evert, född 1922. Olga har berättat att det är på Kulla som hon lär sig älska skogen och tystnaden. 1929 flyttar familjen ner till samhället eftersom Evert ska börja i kyrkskolan. Det sägs att Olga kom dock att längta tillbaka till Kulla i resten av sitt liv. Det är också hon som sytt den flagga som vajar på Kulla.

Under 1930-talet hyr Albin ut Oskarsberg till en Göteborgsfamilj som använder huset som fritidsbostad och det är troligtvis de som planterar den nu enorma rhododendronbusken. Det enda vi vet om familjen är att dottern, som hette Berit, brukade leka med Albin och Johannas fosterdotter Carla som bodde i Svedjan. Vi skulle vara mycket tacksamma för vidare upplysningar om denna familj.

1939 ska en familj tillfälligtvis, enligt hörsägen, ha flyttat in i huset och bor där troligtvis ett enda år. De hade hamnat i en svår situation och huset blev en sorts nödbostad. Vi efterlyser mer uppgifter även om denna familj.

1941 säljer Albin Larsson Oskarsberg till Edvin Olofsson som änkling, från Ucklum och som 71 år gammal flyttar in på Kulla utan vare sig el eller indraget vatten. Det sägs att han använde vattnet i den grunda brunnen som dricksvatten. Vi vet att han odlar mycket potatis som han förvarar i källaren. Han avlider 1961, två dagar före julafton för det har Lars som är 12 år berättat. Han är Edvins springpojke och just den här dagen har han kommit med varor från Larssons affär och som alltid så knackar han på dörren. Men den här gången får han bara ett stönande till svar. Lars blir rädd och springer hem för att hämta sin pappa och pappan hämtar länsman. Tillsammans går de sedan upp till huset och finner Edvin liggandes död i kökssoffan med en yxa under. Han ville nämligen vara på den säkra sidan ifall någon objuden gäst skulle ta vägarna förbi. Edvin är vår siste backstugusittare på Kulla.

Dödsboet efter Edvin äger sedan huset i 10 år innan Edvins son Sven Olofsson köper det 1971 och använder det som fritidshus.

Dödsboet efter Sven säljer huset sedan 1985 till Gunnar Andersson, som blir den siste ägaren. Sven använder Kulla som en fritidsbostad och har en liten lägenhet nere i samhället. Han är född 1924 i Upphärad och har tolv syskon. Familjen bodde i Björkelund, ca 300 m från Kulla och barnen sprang ofta förbi och lekte i omgivningarna däromkring.

På hösten 1996 ska Gunnar göra en enkel hjärtoperation i Göteborg men när han vaknar upp är han blind och förlamad och kommer sedan att tillbringa sina återstående sju år på äldreboendet Nordängen i Sjuntorp. Han avlider 2003.

Under de sju år som Kulla står öde vandaliserade det svårt. Man bryter sig in och tar allt av värde, slår sönder fönster och bryter sönder ytterdörren och skivor spikas för fönstren för att täcka de gapande hålen.

Dödsboet efter Gunnar som består av syskon och syskonbarn försöker på alla sätt bli av med Kulla, men utan resultat. Man föreslår till och med brandkåren att ha en brandövning på Kulla men brandkåren tackar nej. Till sist beslutar sig i alla fall en Upphäradsbo att köpa Kulla men ångrar sig efter att ha upptäckt att flera av stockarna i huset är angripna av fukt.

Nu uppstod frågan: Hur kunde huset räddas? En kontakt togs med en styrelsemedlem i Flundre hembygdsförening för om möjlighet fanns att få dem att intressera sig för Kulla. Men svaret blev att de ansåg sig ha tillräckligt med byggnaderna på Lunneberg.

Därefter gick frågan vidare till Byalaget i Upphärad och en regnig måndagskväll stiger så några män från styrelsen över tröskeln för att titta på huset och en av dem säger: ”...här var det mycket att göra och det blir dyrt”.

Ödet ville annorlunda; det fanns tydligen redan en plan och för att få reda på den gällde det att ”hålla i hatten och hänga med” som jag brukar säga.

I juni 2005 bildades föreningen Backstugans Vänner av ett 30-tal intresserade och i augusti samma år skänktes huset till föreningen och så påbörjades arbetet med att rädda Kulla … och hur många då kunde ana att ”pörtet” i skogen, bara några år senare skulle bli byggnadsminne, tillsammans med Olidans kraftstation, de enda i Trollhättan, och den enda backstuga i Västra Götaland som är byggnadsminnesförklarad … och en av fem byggnadsminnesförklarade backstugor i hela Sverige, ja vem skulle ha kunnat ana det, ja säkert ingen mer än ödet självt; men det är ju en annan historia…

Det finns mer att läsa om backstugusittarna på Kulla i boken ”Alla dessa dagar” som utkom 2016, den kostar 100: - och finns att köpa från föreningen eller kan lånas på biblioteket.

På Kulla har vi haft olika kurser i byggnadsvård, föredrag om kultur och natur samt bevarande av Upphärads historia. Vi vårdar gamla torpväxter, odlar örter, medicinalväxter och gamla potatissorter tillsammans med skolbarnen samt sköter om Höljebacka, den gamla kyrkplatsen tillsammans med Rommele pastorat.
Stöd gärna vårt arbete på Kulla genom att bli medlem, 100: -/år, du får vår medlemstidning Kullabladet och en värdefull kulturgemenskap. Det finns plats för fler själar i Kulla-arbetet.


Varmt välkommen till Kulla!



Vill du bli medlem
100:-/år


Backstugan på FaceBook

En film om Backstugan på YOU TUBE

Trollhättans
Stad


Karta

Västergötlands
Hembygds-
förbund


Riksarkivet
Släktforskning


Åkes foto

Reportage till
Mitt i Veckan 2


Intervju med Lena
21 maj 2008


Direktsänt
musikprogram


Intervju med Lena
24 maj 2011


Byggnads-
inventeringen
för Upphärad 1975

1. Albogården
2. Artorp
3. Bistockshålan
4. Bjurdammen
5. Björndalen
6. Stora Boda
7. Lilla Boda
8. Bothult
9. Dalaslätt
10. Dammkärr
11. Delehed
12. Dunevallen
13. Finneviken
14. Grankärr
15. Grottorp
16. Gunnarsbo,
      Gunnarstorp

17. Gunnered,
      Gundleryr

18. Hylteholmen,
      Grävlingsåsen

19. Hålhagen
20. Häggsjöryr
21. Häggåna
22. Hälltorp
23. Höljebacka
24. Ingelsängen
25. Jordbron
26. Karstorp
27. Krattorp
28. Kroken,
      Socknebacken

29. Kronoberg
30. Kullen,
      Klockarekullen

31. Kärret,
      Lövsjökärr

32. Kättetorpet,
       Röttetorpet

33. Maden
34. Månered
35. Nyckleby
36. Rågkvid
37. Rörmaden
38. Rösbacken
39. Sandbacken
40. Sjökullen
41. Snartorp
42. Spjutgiljan
43. Stubbhålan
44. Vadboda
45. Vrångebacken
46. Vråstorp
47. Äspenäs
48. Ödeby