Ett stycke torphistoria från 1800-talets Sverige
|
Så röjes bordet av. Matkärl och matsäcksbyttor skall diskas. Drängen späntar fyrstickor. Det är en artighetsbetygelse mot pigan. På hennes lott faller det nämligen att göra upp eld på morgonen. Torparen ställer hushållsmedlemmarnas skodon till torkning kring spiseln. Barnen väsnas på sitt vis. Den minsta ungen hasar omkring på golvet. Röster mullrar. Man och hustru rådgöra om sysslor. Dagens händelser borta och hemma dryftas. Sorger, bekymmer, glädjeämnen…
Snart kommer spinnrockarna fram. Vinterkvällen är lång. Hjulen snurra. Flinka händer forma tråden. Hågkomster och minnen stå upp ur sin gömma och leva. Händelser och sägner liksom födas på nytt. Barnen leva med och lyssna. Ögon blänka blanka, än färgade av glädje, än speglande rysande rädsla. Trolldom, vidskepelse, saga och poesi…
Gamle Per berättar om upplevelser från milorna. En natt väcktes han av ett ljudligt buller – en knackning på kojdörren, tyckte han. Knackningarna på en koldörr nattetid i mörka skogen är alltid något ovanligt. Torparen gläntar ut mot mörkret men ingen levande syns till. Knappt hade Per emellertid åter lagt sig till rätta på laven förrän en ny knackning hördes. Sedan slets kojdörren upp. Ögonblicket därefter slog milan… det var rået som väckt kolaren.
Och gamla Lisa har även sägner att berätta. Nu är hon blind och hennes blick är tom och död. Stängt är fönstret mot världen, men i minnet blommar hågkomster från livets vår. I långa höst- och vinterkvällar ha sägnerna lockats fram vid brasans fladdrande sken. Från generation till generation har de gått i arv.
Om stigmän och smygande fiendeband har Lisa hört berättas. En gång drog fienden genom bygden. Plundring och död utmärkte deras väg. Ett par tillfångatagna bönder lyckades fly. I en grotta låg de mestadels gömda. För att inte röja männens tillflyktsort bar deras hustrur mat till den i träskjulor liksom då de utfordrade djur. Och ännu i gummans ungdom rev varg och lo kreaturen.
Så flyter vinterkvällen hän i dagsverkstorpet. Omsider vinka sängarna åldringarna och barnen till sig. Men spinnrockarna sjunga länge sin sång. Skattespånaden skall vara färdig till utsatt datum. Då får pigan gå till herrgården med lutaskan och garnet. Då får hon beröm eller klander av förvaltaren över spånaden. Kanske hon även erhåller en släng av en säck när pojklymlarna efter asktömningen etablera krig med de tomma rykande asksäckarna utanför källaren. Pigan är också ivrig med sitt garn. Då dagarna börja bli långa och ljusa skall vävstolen in.
När det blir tyst och lugnt i stugan händer det även ibland att torparen tar fram sin nötta motbok. En ny post har kanske blivit införd under dagens lopp och han studerar anteckningarna noga. Motboken visar nämligen torparens affärsställning hos brukspatronen och den kan stundom vara en bekymrens och sorgernas påtagliga vittnesbörd.
Senig och tung sitter torparen framför bordet. Händerna – väldiga och stora som klubbor – tumma varligt motboksbladen. En arbetets son. En mödornas slav är torparen. Den nötta motboken är inte heller någon nöjsam lektyr. Om skatter och skulder hade den oftast att förtälja. Torparen är dock en man som vill göra rätt för sig så långt han förmår.
Omsider sjunker den flammande brasan ihop på härden. De lekande eldslågorna blekna och dö. Spinnrockarna ställs undan. På glappande trätofflor går torparen ännu en gång bort till ladugården och ser till djuren. Han sopar och strör under oxarna. Sedan skjuter han rigeln för dörren. Allt tätare blir mörkret inne i den långa torparstugan. Nattens stillhet med ro och vila är kommen. Dofter av tjära och talg svävar genom rummet från de torkande skorna. En snarkning dånar ibland. Ett knekande läte från en säng hörs.
Sist av alla går hustrun själv till vila. Något lås finns inte men det är inte heller några rikedomar i stugan att stjäla. Spjället skjutes i spiselmuren. De tre största barnen stoppas om. Sedan trevar torparhustrun sig in i kammarens mörker. Där sover redan torparen och de två minsta telningarna.
I den lilla kammaren är stillhet och ro, där är lugnet bakom världen, där är och trygghet och värme. Där har hon upplevt födslotimmens smärtsamma under för att sedan bli medveten om moderskapets glädje, plikter och bekymmer.
Men i husets knutar knäpper redan kölden. Det blir kallt i den stjärngnistrande vinternatten och på stugans smårutor kommer snart frosten att rista ”silverne blommor”.
|
|
|
