Vandring 13/10 i Upphärads 40-tal, västra sidan
|
Söndagen den 13/10 samlades ett 70-tal deltagare vid den gamla järnvägsövergången för att den här gången vandra runt i Upphärads 40-tal på den västra sidan tillsammans med Berit Beijer.
Berit började berätta om Pensionatet som då var beläget alldeles invid det gamla järnvägsspåret. Under andra världskriget gick transittrafiken mellan Norge och Tyskland och när tågen ibland stannade för att invänta grönt ljus klev vakter av för att se till att ingen passagerare steg av tåget. På Pensionatet bodde som Berit uttryckte det ”en stilig kille”. Vi fick snart veta att han hette Curt Beijer och blev sedermera Berits make 1955. Pensionatet kom sedan att drivas av Fredrik och Oscara Johansson. Oscara hade tidigare drivit Pensionatet i Krattorp.
Sedan blev det dags att berätta om Larssons affär där det fanns en lång stång som hästarna bands vid, ja det fanns inte många bilar igång under 40-talet, bensin var det ont om och gengasen var svår att tämja.
Berit berättade vidare om Gustavsberg där byggmästare Oscar Johansson bodde. Hans dotter Elly-Britt hade ”världens finaste lekstuga och dockskåp” dock var Elly-Britt 11 år äldre än Berit. Hon var min idol då och jag beundrar henne än idag berättade Berit.
Berit fortsatte och jag försökte hinna med att skriva men det var inte lätt. På Mejeridammen alldeles intill mejeriet åkte vi skridskor berättade Berit men inte jag, för jag åkte så dåligt, jag höll till på en damm vid Bodéns källare. Men en vinter hände en svår olycka på dammen. Några barn åkte skridskor och ett av dem Lillian kunde inte ta svängen utan föll ner i vaken som fanns vid dammen. Vattnet var iskallt och hade inte två rådiga pojkar snabbt dragit upp henne så hade det gått mycket illa. Sedan fick Lillian gå hem med iskalla kläder som snabbt frös fast på kroppen och till råga på allt så gick bommarna ned vid järnvägsövergången så Lillian fick vänta tills tåget passerat innan hon kunde fortsätta hem. Man kan ju få lunginflammation bara man läser om denna olycka, eller vad säger ni andra?!
Ja, som ni förstår så går det inte att berätta allt här i en hast. Men jag skulle vilja avsluta med att berätta om när Berits syster Barbro var ute och cyklade vid begravningsbyrån som Arvid Martinsson ägde, den låg vid Östra Lindåsvägen. Men Barbro var inte ensam på cykeln utan skjutsade en kamrat när Arvid kommer utspringandes och ropar ”Stopp, stopp ni får inte åka två på en cykel” varpå Barbro snabbt replikerar ”Jag kan inte stanna jag har ingen broms”. Efter den händelsen aktade Barbro sig noga för att visa sig när Arvid kom på besök i hennes hem, vilket han ju ofta gjorde eftersom Barbro och Berit pappa var trädgårdsmästaren i Upphärad och tillhandhöll blommor och kransarna vid begravningarna.
Ja, detta var den andra av två vandringar runt i 40-talets Upphärad. Väldigt intressant hördes ofta i den stora folksamlingen som vandrade runt bland husen. Har här varit en så stor samling måntro i Upphärad? Men det skulle ha varit mer än två vandringar tyckte någon, jag är ganska ny här i samhället och vet inte var de husen ligger som hon bara pratar om men som vi inte går förbi. Kanske kan det bli flera vandringa undrade någonr!? Jag ska höra med Berit svarade jag. Vilket jag också gjorde när tiden var ute, klockan slog tre och då skulle vi sluta. På min fråga svarade Berit så här: Nej det blir inga fler vandringar för mig. Jag har fyllt 80 år och nu är det dags att sluta”.
Ett stort tack och en varm applåd fick avsluta denna intressanta tur runt i Upphärad.
Vi gick alla hem nöjda och hade nog en hel del att fundera över. Tänk om någon kunde sätta detta på pränt det vi hört idag? Kanske har du som läser detta något att berätta om Upphärad, och det behöver inte vara om 40-talet. Hör gärna av dig till oss i föreningen. Vi håller på att samlar material till boken ”Upphäradsbor berättar”.
|
|
|
|
|
|
