En alldeles underbar söndagsförmiddag kommer vår kassör Lisbeth dragande på en kärra med hjälp av Eva Falck, biolog, författare och inventerare av gamla torpväxter och hon ska vara vår ciceron på de gamla växtplatserna där en gång de gamla gummorna bott; de utan efternamn och gubbar, som Eva senare berättade för oss församlade. På kärran finns en filmduk, en projektor och ett batteri för här ska visas diabilder.
När styrelsemötet blivit avklarat och Eva kommit åter från sin inventering av RoseKulla, ödetomten vid grillplatsen är det dags att börja. Några har redan samlats och Lisbeth har riggat upp i Kulla, klart för start för Eva. Men hon hinner inte mer än börja så kommer det en eftersläntrare och så en till och så ytterligare två till, nu är stugan full till bristningsgränsen, för vi måste ju alla samlas framför filmduken för att kunna se något. Jag står i dörröppningen beredd med skohornet för att få in någon till. Eva fortsätter berätta och vi tänker alla att nu är väl måttet (Kulla alltså) rågat med besked. Då kommer ytterligare någon och skohornet kommer väl till pass igen.
Eva Falk berättar att hon är göteborgare med bohuslänska rötter och en som tillbringat alla sin barndoms somrar i Ödsmål och blivit bekant med alla dessa gummor utan både efternamn och gubbar. Eva blev så intresserad av dessa gummor och deras växter att det blev något av hennes livsuppgift att senare i livet börja leta efter alla dessa gamla bortglömda torp- och växtplatser som mer eller mindre kommit att försvinna. Eva har inventerat Bro och Brastad socken. I Bro fanns det 600 torp och i Brastad 450 från 1890 och fram till 1940-talet. Nu är hälften borta och resten har blivit sommarställen. Av de 500 försvunna husen har hon återfunnit 325 växtplatser, platser där det en gång vuxit mängder med kulturväxter, här är några av dessa växter som Eva kom att visa på bild och berätta om:
På Rappehagen återfanns Malva och vid Bingen nässlor. Finner man nässlor någonstans så vittnar det om att i närheten bott folk i gamla tider. Kanske ett dass legat i närheten, just vid Bingen hade bott en man vid namn Alfred så Eva trodde att kanske en liten del av Alfred fanns kvar i brännässlan ändå. Vid ca 40 % av platserna återfanns äppelträd, men inte på de riktigt gamla platserna för det var inte alltid som torparna inte bofasta utan flyttade vidare. Ofta fann hon vildaplar. Skillnaden mellan en vildapel och en planterad kan man se på bladen berättar Eva; på baksidan ser man om bladet är ludet, är det det, så är det planterat. På ett ställe fann hon Veseäpplet, som är Bohusläns landskapsäpple troligtvis kommet från Visingsö och Per Brahe på 1600-talet via Sundby till Vese på 1700-talet.
Hittar man blåsyren som ligger i topp 3 av alla växter som man kan återfinna på en ödetomt så vet man att blåsyren går tillbaka till 1600-talet, den skjuter rotskott, bara på ett enda ställe har Eva funnit spridning via frö (mycket ovanligt). Den vita syrenen är betydligt modernare. Krusbären är också i topptrion, fanns redan under 1500- 1600-talet. Krusbär kan sparas utan socker precis som lingon och smakar utmärkt efter lagring. Fläder finns också, vanlig i Sydsverige. I folktron var den bra bl.a. mot ormbett, snuva och psykiska besvär men glöm inte att fråga fru Hylle om lov innan du plockar, och kom också ihåg att inte förväxla flädern med den giftiga. Den rätta får svarta bär. Vintergrön blir lätt en marktäckare som kan sträcka sig 100 kvadratmeter, växten är symbol för odödlighet.
Lupiner inte att förglömma kommer på 1800-talet till Sverige liksom vårtörel. Aklejan kom in med munkarna på medeltiden, bra mot löss och lättspridd. Gullviva (majnycklar) älskad och flyttad med röda mutanter. Kirskål var en grönsak på 1700- 1800-talet. Pimpinellros är funnen på 3 lokaler bara där endast 2 av dessa 3 blommar. Rosen var Augusta Sundbergs favorit, hon var soldatänka död 1947. Det finns 15 arter kvar av denna ros och många finns just i Bohuslän. Så avslutade Eva berättandet med att visa en bild på löjtnantshjärtan, som fick bli en representant för en av alla växter som försvunnit från platsen vid ödetorpen, en av alla som ej klarat kampen för tillvaron. Och så blev det fika i solgasset och sedan vandring till RoseKulla där Eva berättade om de få växter som ännu där finnes kvar så här 60 år efter det att huset bränts ner.
Fast detta var bara en liten del av allt som Eva berättade, du som inte var med missade faktiskt något mycket intressant så intressant att jag tror att jag måste bege mig ut och leta efter övergivna platser där dessa små gummor bott, de som varit utan både efternamn och gubbar.
Tack Eva för att du kom till Kulla!
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
