Förskoleklassen besöker Kulla
|
Så var det dags för förskoleklassens besök på Kulla. Jag skulle komma och hämta barnen på skolgården och så stod vi där och tittade lite nyfiket på varandra, jag kände inte barnen och barnen kände inte mig. Det blåste kallt och jag kände att jag gott kunde ha tagit en varmare tröja på mig, mössa och vantar också för den delen men men, allt går med lite vilja.
Så lunkade vi slingan på och snart var vi på plats och det var jätteroligt att se hur engagerade barnen var från början. Malin och jag hade synnerligen svårt med att hålla reda på vilka som hade låst upp och låst alla dörrarna. För här fick det inte vara orättvist, alla var skulle vara med och agera. Det blev källardörrarna, det var ju en yttre och en inre, det var källarvindens dörr, vedbodens och dassets. Jag fick skynda mig att låsa igen boddörren och stugdörren, de hade jag öppnat tidigare eftersom jag skulle titta efter ficklampa och hämta källarnyckeln men som sagt det behövdes fler dörrar att låsa upp så dessa fick jag skynda mig att låsa igen. I boden ville ALLA gå upp på vinden som ni också kan se så Malin fick stå där uppe och hålla koll och jag där nere. Men ingen föll i backen så allt gick bra! Och så var det dags för att gå in i huset. Om och om igen fick jag berätta hur den siste ägaren på Kulla hade avlidit, det var tydligen väldigt intressant och så var det dags för saft och kakor. “Varför får vi sånt här”, frågade något av barnen. “Jag tänkte att ni kanske skulle kunna ha lite tålamod då och lyssna”, sa jag och väntade på replik men då hade alla redan huggit in på kaka nummer två och fler blev det inte eftersom Malin tyckte att barnen skulle spara sig lite till lunchen också.
Alla visste redan att de skulle odla potatis nästa år och det där med maskar visste alla också, så vad var det mer att berätta, jo. Jag visade barnen vad som stod på stenen utanför huset. Där står 11/8 1941 och det var den siste backstusittaren Edvin Olofsson som hade ristat in det. Då hade han nämligen ägt huset i 5 dagar. Han var 71 år när han flyttade in och 91 år när han 20 år senare avled, i huset. Sista berättelsen blev den om Lars som 12 år gammal kom upp med varor till Edvin två dagar före julafton, knackade på men fick bara ett stönande till svar. Så han blev rädd och sprang hem och hämtade sin pappa som i sin tur hämta länsman (polisen i Upphärad). Tillsammans gick de upp och fann Edvin liggandes död i soffan i köket. Alla barnen stod med gapande munnar och bara lyssnade och så fick jag ta det en gång till för det var ju så spännande. Men så blev det dags för promenad till skolan igen.
Nu gick jag sist och på ena sidan hade jag två flickor som höll i handen och på den andra sidan två pojkar. Och hela vägen hem gick ett av barnen och frågade om och om igen hur det egentligen hade gått till när Edvin dog, dog han direkt efter att han hade stönat eller dröjde en liten stund, ja och sedan berättade samma barn om alla andra som hade dött, det var katter och hundar, bekanta och släktingar jag alla hade nu plötsligt redan dött. Jag tänkte: “ Barn är förunderliga varelser som har sitt alldeles speciella sätt att bearbeta händelser, av dessa må vi ha mycket att lära”. Tack alla för en mycket inspirerande förmiddag i oktober på Kulla och välkomna igen till våren när det blir dags att sätta potatis. Till våren kommer också en inbjudan till alla föräldrar att besöka Kulla.
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
