En ynkelig visa för er jag sjunga vill
om ni den önskar höra och visan lyssna till
Den handlar om en stortjuv och Lövdal hette han
som klädde sig med ordnar i blå och gula band.
Den karlen gick och gällde som stor och mäktig man
Ty ingen kunde skrävla så stort och brett som han.
Nu sitter han häktad för många grova brott
ty mordbrand, stöld, förfalskning han erkänt sig begått.
Två barn sägs att Lövdal också förgiftat har
och det är helt naturligt att han till dem var far.
Han förde dem som resgods hem till ett magasin
den karlen är helt säkert med fan själv kusin.
Men ändå kan det hända att Lövdal kan bli fri
och att hans brott förklaras för vanvett och mani.
Men Köhler är dock envis att hävda lag och rätt
så att få boven frikänd det ter sig ej så lätt.
Dock kunna advokater som känna till den lag
få Lövdal förklarad som galen i ett tag.
Blir det sen konstaterat utav en läkare
kan Lövdal allt bli frikänd precis som fru André.
Synd är det dock att mågen, som kom i Lövdals klor
han kunde aldrig ana det var en skurk så stor.
Han tänkte fånga kovan, få sig en fru så rar,
men han fick bara stommen och tjuv till sväderfar.
Ej kunde Lövdal ana, när han gick stolt och dryg,
att det fanns detektiver, som spanade i smyg.
Han gick ju där och vräkte liksom en stor baron,
och folket var för honom som fattighjon.
Så kom det dit en främling, han sa han var agent,
han gick och sporde folket, om vad som hänt.
Och bjöd ut sina tyger till rysligt billigt pris,
och billig avbetalning det blev naturligtvis.
Så kom det dit en knalle, han hade lite kram,
han knallade och sålde, det var ju ingen skam.
Men han var jädrigt frågvis, som varje knalle är
och bad ibland om ursäkt för det han gjort besvär.
Svårt var det för vår knalle att komma under tak,
att hysa där en främling, det var en farlig sak.
Att folket var förskräckta var ej att undra på,
de fruktade hela platsen i lågor skulle stå.
Till lyckan fanns en köpman, som inte var så rädd,
han ställde om att knallen hos honom fick en bädd.
Han hyllade den satsen, som sanningen var tum,
att där som det finns hjärta, finns också sängrum.
Så kom det dit en tredje, men den han sökte knog,
och detta fick han genast ty arbete fanns nog.
Hans syssla blev att langa vid bygge grus och sten,
den var ej svår att sköta, men lönen den var klen.
Ja, våra detektiver är jädriga förstås,
De går alltjämt och lurar som räven på en gås.
Men räven ska ju fångas, med räv, det har man sagt,
och våra detektiver gå mest på rävjakt.
Nu slutar jag min visa totalt för denna gång.
Herr landsfiskal och knallen jag tackar i min sång.
Samt murar´n och agenten som haft ett rysligt sjå,
Men målet är dock vunnet och det är vackert så.
|
Denna gamla visa om Lövdal var införd i TT (Trollhättans Tidning) den 31/12 1984 i samband med en artikel om att pensionat Lövås rivits för att ge plats för den nya järnvägsövergången och genomfartsleden i Upphärad. Författaren till visan är okänd.
Ovan nämnda Lövdal blev av Göteborgs Rådhusrätt den 27/4 1904 dömd för 59 förfalskningsbrott, 6 mordbrand, 1 stöld och medhjälp till stöld, till 10 år och 6 månaders straffarbete och ständig vanfrejd.
|
|
|
