Besöket på Kulla –
en betraktelse av Eva Elftonsson
|
Den 16 maj var vi från Trollreda och hälsade på en kund, Lena Calmestrand. Hon är en kvinna mede en stor charm och en mycket stark personlighet. Dessutom är hon enormt kunnig i sitt ämne. Detta ämne är Kulla som numera ägs av en förening Backstugans Vänner.
Kulla ligger i kanten av en motionsslinga, belägen i Upphärad. På vägen hit ser man en övervuxen husruin, en gång nedbränd av Trollhättans Stad, p.g.a. att det fanns s.k. tattare, zigenare och annat s.k. ”tvivelaktigt folk” på detta ställe.
Stigen till Kulla går genom en väldigt vacker skog. Där finns mycket vilt, som t.ex. älg och vildsvin. Här är det en mättad tystnad, här finns ekon från förr. Det gör att det vilar en speciell sorts frid här.
I en glänta i skogen ligger så denna stuga som inte är speciellt liten eller mörk. Man blir inte dyster till sinnes då man är där inne. Men denna stuga har sina minnen i väggarna – minnen av död, fattigdom och hårt slit, men också av kärlek och livsglädje.
De som byggde den här stugan hade dock otur. De hette Andreas och Ingebor och de uppförde stugan i mitten av 1800-talet. Från början hade de åtta barn men hälften av dem dog i rödsot – dysenteri. Det är en väldigt smittosam mag- och tarmsjukdom. Ute i fält var de sanitära förhållandena inte de bästa och detta drabbade soldaterna svårt. Hela förband kunde bli offer för rödsoten! Maten kunde vara en smittokälla, likaså latrinerna som fanns i fält.
Andreas överlevde Ingebor. Då han var ca 71 år gammal försökte han bli utauktionerad på socknen men det fungerade inte så bra. Bättre gick det nästa år. Om man blev utauktionera till lägsta pris på detta sätt var det bara ödet som avgjorde hur man fick det.
Att bli utaktionerad kunde drabba både barn och äldre som inte orkade arbeta. Sockenstämman – föregångare till dagens kommun – bestämde vad som skulle ske med barnen och de äldre. Det kunde hända dem precis vad som helst. Det kunde sluta väldigt bra men lika gärna mycket illa!
Reglerna för backstugusittare kunde sammanfattas så här: Man hyrde huset man bodde i och man kunde åläggas att göra dagsverken för bonden som ägde marken där huset stod. Det var en liten skillnad jämfört med torparens slitsamma vardag. Torparna kunde äga sina hem, det kunde inte backstugusittarna.
|
|
|
