God Jul och Gott Nytt År, en julhälsning till er alla från forna dagars Upphärad
|
Förr i världen var det auktion varje år i Upphärad den 2 januari. Den här auktionen var inte vilken som helst, för den gällde människor. Den som hade det lägsta budet vann, sockenstämman eller kommunalstämman ville ju komma undan så billigt som möjligt. När jag med skolbarnen i höstas gjorde vandringen till den gamla kyrkplatsen Höljebacka stannade vi bland annat till vid församlingshemmet och jag berättade. I slutet av min bok ”Alla dessa dagar” har jag tagit med några berättelser från Upphäradsbor om just dessa auktioner. Vi önskar alla våra läsare en God Jul och ett Gott Nytt År.
Auktion på barn
Fattigvården här på orten var mycket dåligt ordnad. Ända fram på 1880-talet såldes äldre personer som var orkeslösa, liksom barn, på auktion till den minstbjudande och det var ett mycket hårt öde, ty tillsynen var ringa för kom någon av socknens styresmän och skulle öva tillsyn, så var det att duka fram kaffe med tillbehör jämte starkvaror, så var allt som det skulle vara.
Det berättas om en flicka som fick sitt hem i en bondgård, obs! en rik bondgård – hon köptes huvudsakligen för att hon skulle bli barntös till de egna barnen. Dessa fick hantera henne hur de ville och när den lille minste skulle sova, då fick hon sitta på en pall och ha honom i knäet och låta honom suga på sin läpp tills han somnade och läppen blev så lång och onaturlig. Men det växte bort då hon blev stor. Aldrig fick hon sitta med vid bordet och äta utan då husfolket hade avslutat sin måltid samlade de ihop potatisskalen och avskrädet från sillbenen och sillhuvudet och slängde till henne i spiselvrån. Kläder fick hon aldrig annat än gamla trasor som de andra barnen växt ur. Allt detta har hon själv berättat – hon är död sedan några år tillbaka, hon blev 75 år gammal och ännu leva personer som väl känner till detta.
En annan person, som lever ännu, som nu är omkring 60 år, blev omhändertagen i en rik bondgård, jag vill inte gärna uppge namn, emedan sönerna på gården ännu lever. Pojken fick fara mycket illa – hugg, slag och svält hörde till uppfostran – och han fick det minsta och sämsta möjliga till kläder, fick vara med i köld och snö och köra i skogen. En fattig gumma stickade ett par vantar och gav honom, ty kläderna var alldeles förfrusna, men detta togs ej väl upp av värdfolket. Pojken var intelligent och duktig i skolan men fick aldrig gå hemifrån så han kom i tid, utan han kom alltid försent. Han fick arbeta i stall och ladugård och passa upp överallt och fick därtill stryk och örfilar. Ett straff som tillämpades var att hänga upp honom i fötterna och ta ut hans lilla ”sak”. Ja allt detta ligger inte längre tillbaka än omkring 50 år. Nu är fattigvården välordnad även här.
De fattiga som något så när kunde reda sig själva fick två kronor i kvartalet, jämte ett par kappar råg. En rik och dryg bonde sade då till en fattig man: ”Hur länge skall du din fan gå här med din påse och vi skall föda dig – ska du aldrig dö?"
Berättad av John Johansson f. 1876 i Harströmmen Upphärad för Ellen Olsson 1945.
Uppteckningen är hämtad från Dialekt- och Ortnamnsarkivet i Göteborg.
|
|
|
