Stadgar
Styrelsen
Vägbeskrivning
Kullabiblioteket
Broschyr om Kulla
Verksamhets-
berättelse för åren 2017 - 2019
|
|
Rundresa i Sydamerika
Karl-Evert Augustsson
|
|
Runt jul och nyår 2017/18 gjorde jag en rundresa i Sydamerika tillsammans med en svensk grupp.
Varför gör en snart 89-årig gubbe en sådan lång resa i tropiskt högsommarklimat och med strapatsrika vandringar på hög höjd och mycket tunn luft?
Ibland tyckte jag nog att det rent av var dumdristigt.
Den stora anledningen var en dröm jag hade som pojke. Jag drog kastmaskinen (harpan) när vi skulle rensa den säd som vårt lilla jordbruk i
Gräsmaden, en avstyckning från Albogården i norra Upphärad, producerade. Jag vevade och pappa skötte säckarna som var begagnade kaffesäckar
med den brasilianska flagga på.
Sen tillkom ett andra motiv till att resa just nu. Jag brukar bjudas in att fira jul hos sonen Michael med familj på Lidingö men i år skulle de resa till
Miami med goda vänner. Då tänkte jag: ”Nu eller aldrig, jag bräcker av dem och reser ännu längre.”
Sedan höll vi trevlig kontakt med varandra per SMS under hela resan. De var kanske litet oroliga?
|
|
Brasilien
Resan började med mellanlandning i Amsterdam och därifrån 11 timmar i luften till Rio de Janerio. Namnet kommer av att portugiserna landade där i januari år 1500.
Brasilien med Rio som huvudstad förblev sedan portugisiskt tills det blev självständigt år 1825.
Brasilien är i särklass störst av de sydamerikanska länderna. Befolkningen närmar sig snabbt 200 miljoner. Det skedde en mycket stor införsel av slavar från
Afrika som behövdes i det omfattande jordbruket i södra delen av landet. Idag är bara 48% av befolkningen vit. 43% är blandade, 7% rent svarta och 2% indianer.
Den största delen av landet täcks av Amazonas våtmarker i norr. Vi reste söder ut mot Argentina. Vi stannade 2 dagar i Rio, en underbar stad. Precis som i Frankrike där
Alperna tränger sig ner mot havet med en sandremsa emellan – Reviera – kommer de ännu mäktigare bergen i Rio ner mot havet. Strandremsan är inte så lång –
Copacabana och Ipanema – men så mycket mera berömd. När vi var där var det höjdpunkten på sommarsemestern så stränderna var fullbelagda.
Bilderna visar Sockertoppen som ligger närmast havet och dit man åker med linbana. Utsikten över den vackra staden och Copacabana är magnifik så Kristusstatyn som,
såsom jag, blickar beskyddande ut över staden. Statyn uppges vara gjord med hjälp av ingenjörer från Skånska Cement (Skanska).
Staden har massor av vackra parker och byggnader. Men naturligtvis bara vara för de rika. Som i alla länder vi besökte är fattigdomen enorm, liksom korruptionen.
Besöken i fattigbebyggelsen utefter bergen – Favelorna – är inställda sedan en tysk turist dödats vid en eldstrid mellan gängen.
Efter Rio flög vi till Iguazufallen, som är en jättestor nationalpark. Vattenfallen spänner över en sammanlagd bredd på hela 2,7 km och de högsta har en fallhöjd på bort åt 80 m.
De många men smalare fallen är på brasilianska sidan och de större på den argentinska. Överallt går det stiga i djungeln som för fram mot de bästa utsiktspunkterna.
|
|
Argentina
I och med de största fallen hade vi redan utan att det märktes passerat gränsen till Argentina – silverlandet – men på grund av den enorma turismen finns där en stor flygplats.
Efter 2 timmar i luften landade vi i Buenos Aires – den goda luften.
Om Rio överträffade mina högt ställda förväntningar nådde Buenos Aires knappast upp till mina ganska långt ställda. Staden såg ut som en gyttrig sydeuropeisk stad.
Allt i bleka färger och allt folket på gatorna var lika färglöst. Så är också 97% av Argentinas befolkning invandrande spanjorer och italienare. Bara 3% är indianer.
Totalt bor där 44 miljoner människor.
Landet blev spansk koloni år 1503. Med svärd och kors i sina händer drog krigare och jesuiter in i landet. Krigarna jagade guld och silver medan prästerna tydligen var mera
intresserade av att skapa rika kloster än att frälsa hedningarna.
Man fann inte så mycket guld men enorma mängder silver som skeppades ner för floderna och skeppades ut i den stora flodmynningen som fick namnet Rio de la Plata –
silverfloden – trots sitt smutsgula vatten.
Men de stora rikedomarna fick man inte någon bestående glädje av i Europa. Pengarna ödslades bort inte minst på militära projekt.
Evert Taube levde i Buenos Aires som ung och lär ha levt av diversejobb i den gamla hamnen Boka men också som assistent åt kanalbyggarna på Pampas där han lärde
sig tala spanska och rida.
En av mina oförglömliga minnen var att väl fastspänd på ryggen på en stadig häst rida en liten rundtur på Pampas. Mitt livs första ridtur. Estancian låg väl inte på visans
Samborombon, men var mycket väl värt besöket. Slätten är ju enormt stor, men några vilda gauchos fanns det inte längre. Så jag kunde rida lugnt.
Mina övriga bilder är från presidentpalatset där Evita Peron grät sina berömda tårar från balkongen och på gravkor av den storlek hon är begravd i.
Den sista bilden visar Placa del Mayo – majtorget – där de s.k. galna mödrarna fortfarande uttrycker sin vrede och sorg av förlusten av sina söner under den grymma
militärdiktaturen. Svenskan Dagmar Hagelin var ju ett av offren.
|
|
Chile
Med ett kvällsflyg fortsatte vi så över Anderna till Santiago, huvudstaden i Chile. En vacker senorita i sätet intill och jag turades om att trycka våra telefoner mot fönstret för att
fotografera de snöiga bergstopparna.
Chile sträcker sig som en 430 mil lång tarm mellan Anderna och Stilla Havet och når så ned till Sydamerikas sydspets. Till Chile hör också Påskön.
Chile har bara 18 miljoner invånare varav nästan 90% bor i städerna och då främst i Santiago. Befolkningen består till 30% av vita invandrare, 65% är av blandras och 5% av
rena indianer.
Landet betraktas ha Sydamerikas stabilaste ekonomi med stora naturtillgångar bl.a. koppar och väl utvecklad industri och handel.
Genom den kalla Humboldtströmmen hålls temperaturerna nere. Santiago har ungefär samma temperatur som Sydeuropa. För vår resegrupp var det som att komma från
tropikerna öster om Anderna till svenskt högsommarväder. Men de vackra sandstränderna vid Stilla Havet låg tomma från badande. Vattnet var för svalt.
Vi gjorde en rundtur i Santiago med många vackra vyer och såg presidentpalatset som Pinochet stormade 1973. Förloraren Salvador Allende som tog sitt liv inne i palatset
står nu staty i parken.
Vi reste sedan med buss ned till hamnstaden Valparaiso. Den stad som Taube valsade i finns det inte mycket kvar av. I och med att Panamakanalen blev klar 1915 behövde
fartygen med destination till Amerikas västkuster inte längre gå runt Kap Horn och då angöra Valparaiso. Likaså har den då stora stora exporten av chilesalpeter slagits ut av
konstgödsel. Så har ju de många jordbävningarna tagit sin tribut. Många av de gamla husen har blivit vackert bemålade av hippies.
Mellan de båda städerna gjorde vi ett uppehåll i en vingård. Efter vinprovningen åt vi lunch ute i den sommarvarma och fräscha trädgården. Maten var den mest
utsökta på hela resan både vad gäller smak och utseende. För mig var den lunchen och besöket i Rio höjdpunkterna på resan.
Trevlig var också nyårsaftonen när vi var tillbaka i Santiago. Resebyrån bjöd och vi fick alla en present. Jag råkade få en hatt så jag var ”i hatten” hela kvällen och
hade som synes på fotot mycket trevligt sällskap.
|
|
Bolivia
På nyårsdagens morgon flög vi i 3 timmar norrut till Bolivia. Vi landade på flygplatsen i El Alto som ligger 4 150 m över havet.
El Alto (höjden) var tidigare en del av huvudstaden La Paz där folk dock föredrog att bo nere i dalgången, 3 300 m ö.h. Där uppe är det blåsigt och kallt max 17 grader på
sommaren. Men trycket från den ökande invandringen har gjort att El Alto nu är en växande självständig stad. Tillsammans har städerna 1.7 miljoner invånare.
För att binda ihop dem med sina stora höjdskillnaden bygger man nu snabbt ut ett mycket populärt linbanesystem som för oss turister är ett utmärkt sätt att se La Paz.
Bolivia har 11 miljoner invånare och anses som ett av Sydamerikas fattigaste länder trots stora naturrikedomar. Idag är inte silvergruvorna de främsta tillgångarna utan
naturgas.
Problemen i nutiden har mycket varit stor politisk oro med ständiga regeringsskiften och militärkupper. Dagens president, Ivor Morales, indian och representant för kokaodlarna,
verkar dock ge en viss stabilitet.
I den tidigare historien har Bolivia också blivit mycket illa behandlat. Efter befrielsen från spanjorerna år 1825 utbröt Stilla Havskriget. Bolivia förlorade då sin 67 mil långa
kuststräcka till Chile, ett mycket stort avbräck för handeln med omvärlden. Brasilien lockade dessutom till sig en provins med stora naturtillgångar.
Befolkningen består till stor del av äkta indianer och blandraser. Endast en liten del av gammal vit spansk överklass återstår. Officiellt språk är spanska och 36 indianspråk!
Jag tar med en bild med utsikten från linbanan och två bilder av helgdagsklädda indianska stadsbor.
Tidigt morgonen därpå åker vi med buss upp mot det andiska höglandet, oändliga slätter med glesa byar och betande lamadjur. Efter 5 timmar var vi framme vid
Titikakasjön. Sjön ligger 3 819 m ö.h. och är 20 mil lång och 5 mil bred som bredast. Den är stor som Vänern och Vättern tillsammans har jag räknat ut. Djupet är som
störst 270 m. Sjön delas i lika delar mellan Bolivia och Peru.
Vi åkte med en snabb motorbåt ut till den största ön, Solön, och åt en god måltid på en vacker restaurang med stort utbud av eget hantverk.
Men det var inte bara motorbåtar, vi såg också detta stolta fartyg byggt av vass.
Sedan tog vi en lång och sen kvällstur runt till den peruanska sidan.
|
|
Peru
Landet har 32 miljoner invånare varav 27% är rena indianer och bortåt 60% blandras. Bara 5% är rent vita.
Peru anses ha en god ekonomi även om fattigdomen är stor och mycket utbredd. Landet lider också svårt av korruption och krig med terroristgrupper.
Vår första anhalt var staden Puno vid sydvästra stranden av Titikakasjön. Härifrån gjorde vi en utflykt till urosfolkets flytande öar där allt är baserat på vass.
Samma vass som användes i Kontikiflotten.
Öarna är byggda på vassbaserade torvblock som är förankrade på botten. Där finns ett 40-tal öar med upp till 10 familjer var.
Bilderna är tagna inne i hövdingens hus, av kvinnor som sjöng för oss när vi skulle ta en båttur, av själva båten man rodde ut oss med och av en flicka som var så ivrig att få
leka med mig.
Bussresan fortsatte sedan till Cusco som var huvudstad i Inkariket och som är centrum för det kulturella livet även om huvudstaden flyttats till Lima.
En fantastisk upplevelse var den enorma katedralen. Den är delvis byggd ovanpå gamla inkatempel. Tyvärr får man inte fotografera inomhus. Så mycket guld!
Högaltaret är dessutom gjort av massivt silver. Överallt är det tavlor och statyer. Det är förvånande att möta en sådan sammansmältning av romerskt katolsk och gammal
indiansk kultur. Ibland litet överdrivet naivt men mycket charmigt. Vad sägs om en stor tavla av Nattvarden där Jesus bjuder lärjungarna på marsvin, Perus nationalrätt och
ett krucifix där Kristus är svart.
Återstod så det som för de flesta av mina medresenärer var höjdpunkten på resan, Machu Picchu, inkakungens gigantiska sommarresidens.
Man tog sig de 8 milen dit med tåg och buss. Palatset var glömt och gömt i bortåt 400 år. Spanjorerna var ju inte intresserade. De jagade ju bara guld. Mina gamla ben
var för trötta för att klättra upp på själva toppen men jag fick vara var med på en s.k. fejkad bild tagen framför en bildvägg när vi flög till Lima. Men bilden på det vackra
tåget och på mig i ett rött skynke är sanna. Jag var verkligen där!
Så avslutades resan med ett besök i huvudstaden Lima där vi besåg de rika människornas vackra stadsdel vid havet. Parkens stora sevärdhet är den världsberömda
skulpturen Kyssen, men för mig var lunchen i restaurangen på piren också något stort med god mat, skönt högsommarväder och ett solglittrande hav.
Då längtade jag hem till den svenska Västkusten.
Sedan var det 11 timmar non-stop till Amsterdam och 7 timmars väntan där. Hemma i Göteborg kl. 23 en dag senare. Mycket trött men också mycket belåten med det mesta.
|
|
|
|
|
|
Vill du bli medlem
100:-/år
Backstugan på FaceBook
En film om Backstugan på YOU TUBE
Gammal film från häradet
Året är 1936
Trollhättans
Stad
Karta
Västergötlands
Hembygds-
förbund
Riksarkivet
Släktforskning
Åkes foto
Reportage till
Mitt i Veckan 2
Intervju med Lena
21 maj 2008
Direktsänt
musikprogram
Intervju med Lena
24 maj 2011
Byggnads-
inventeringen
för Upphärad 1975
|
