Stadgar
Styrelsen
Vägbeskrivning
Kullabiblioteket
Broschyr om Kulla
Verksamhets-
berättelse för åren 2017 - 2019
|
|
Då bonden skulle bygga sig ett hus, borde han först tänka efter om han var så alldeles nödsakad där-till och hade råd att bygga samt i varje fall bygga så att han inte byggde sig ur husen, dvs. gjorde sig utfattig på företaget.
Man skulle aldrig bygga emellan konstiga rör och jordhögar, gravfält osv. I en gårds hage låg ett stort rör. ”Det kanske hade varit en kungagrav”. Den nye ägaren rev bort röret och byggde stugan där. Många år gick med ideliga ledsamheter för den ena efter den andre ägaren. Till sist tordes ingen bo där, huset stod öde en lång tid.
I avtalet med byggmästaren ingick bland ersättningen ett visst antal kannor brännvin, detta var all-mänt på 1860-talet. På hörnstenarna under syllestocken, den första stocken, las en peng. När det första stocklaget sammanhuggits skulle byggmästarna ha knäppekanna (ölkanna) fägnad.
Man skulle akta sig så att inget virke efter vådeldsträd1 eller kolnat, svartnat möglat trä kom med i bygget då riskerades vådeld. En gång sattes en timmerstock av ett vådeldsträd in i ett hus, tio år därefter brann huset.
Man borde inte använda sådant trä till virke eller mossa till fyllnad i meddragen som vuxit intill eller under enbuskar, ty sådant förde skäktygel med sig. Vara noga att ingen naversbora (hål efter navare) eller eljest springor, t.ex. i knutar och meddrag, kom att leda igenom väggarna, ty just igenom sådana hål hade maran2 sin väg ut och in om nätterna.
I murbruket över ruvan, framför bakugnen, trycktes stundom ett kors.
Ett nybyggt hus håller sig alltid kallt. I ett hus varar aldrig någon värme så länge det finns liv uti det trävirke varav huset är uppfört. Ty trädet ur skogen lever länge efter sedan det huggits. Det kan sitta med liv i husväggen i många år.
1 Det var ett träd ur vars egentliga stam en liten stam vuxit fram och liksom snyltade sig med uppåt. Den lilla stammen nämndes eldgren. Trädet kallades även åschedra (åskdrag), åskan skulle företrädesvis slå ner i ett sådant.
2 Sjuklig anfäktelse i sömnen av någon skepnad såsom oftast ett ohyggligt djur.
|
|
Varsel och vård för gården
|
Om gamla gårdar och hus berättas många underliga ting. Kanske var det ett varsel om stundande händelser, eller en vård efter vad som längesedan timat (hänt) – såsom däribland gamla brott, vilka borde i ljuset – eller var det måhända fäderna, som tittade hem till sina gamla gårdar.
Det lyser litet underligt i ett fönster. Det är så märkvärdigt att utav de tre fönster i ett och samma rum lyser det blott i detta. Inne är allting stilla och svart men utåt flammar det ur detta fönster och strålar på långt håll som ifrån den livligaste brasa. Och när någon varsnar detta ensliga sken, så vet den att någon olycka ligger och lurar mot gården. ”Nu lyste det ur fönstret”, hette det.
Då skatorna skratta och skrodera mer än vanligt under dagens lopp händer gärna något förargligt innan kvällen. Föra skatorna oljud tidigt på morgonen, innan
ännu någon är uppstigen, kommer högfärdig främmande. Börjar råttorna rasa och rumstera i den nytillträdda gården är det deras me-ning att äta ut ägaren.
Om grytan på elden gnäller och jämrar sig, det ljuder och klagar i metallen, stundar sorg i gården. Om det luktar lik i gården skriker ugglan ”klävitt” tätt framme
vid husen, det bådar dödsfall därinne.
Bodra. Så kallades en tät samling – i tusentals – små slingrande kryp eller maskar som drog fram över marken. Detta drag drog lycka och framgång ur det ena boet (gården) och till det andra.
Husdra. På ängen såg slåtterfolket ett husdra – ett tåg utav i tusental små krypande maskar – dra av utåt från gården.
Först dog husbonden, kort därefter husmodern, strax därefter sonen.
Ormdra. Ett slingrande tåg utav en stor mängd ormar. Den gård, i riktning varifrån det drog hän, kom på obestånd.
Mastungaspöket. I Mastunga gård ”spökade både natt och ljusanne da”. Det mumlade och pratade än här och än där. Ibland borta vid dörren och i samma ögonblick fram i hörnskåpet – både talade och svarade på sina egna frågor.
Att detta vart odrägligt i längden begrips ju. Man hade till sig prästen som läste i huset och gjorde allt vad han kunde. Efter detta ville det också till en början tyckas som om fred och ro äntligen inträtt men nej efter en tag fortsatte det hela på nytt.
Spökerierna fortsatte så tills en gång golvet i stugan lades om. Därvid påträffades ett benrangel efter ett barn. Sedan detta bringats i vigd jord vart det fred i gården.
”Di gamle håller uppsikt” Hänt i en gammal fädernegård som gått i arv från far till son i över tre hundra år:
En kväll satt vi samlade i stugan och ett och annat att förtälja. Det hade nyss upphört att snö samt klarnat upp så att stjärnorna och månen stack fram rund och skarpkantad och sken in över golvet ibland oss. Plötsligt hörde vi alla ett ljud, det var ett åkdon som kom framkörande, den vägen som drog nära förbi fönstret. Släden skar och skrek i den hårdfrusna snön och hästen trampade med jämna, taktfasta steg. Den borde ha stannat utanför dörren men drog plötsligt förbi och ljuden drog av ner emot ladugården. Far och jag gick ut för att se vad det kunde vara. Men inte ett spår fanns i den jämnt strukna nyfallna snön. Vi begav oss ner emot ladugården samt runt omkring husen men allt var orört och ödsligt. Vintern small i knutarna och i gärdsgården ner i fänadreven. Vad kunde det vara? Jo, någon av de gamle, sade far.
En gång i min barndom var jag och hälsade på mina kusiner och vi barn sprang och hade roligt på den gräsbevuxna gårdsplanen under de höga träden. Jag kom händelsevis att kasta ögonen emot ett fönster i byggnaden och fick se ett mycket gammalt, grått, allvarligt ansikte titta ut på oss igenom den översta rutan. Vi betraktade alla länge ansiktet, som inte tillhörde någon utav oss eller någon annan som vi kände.
Den gården hade ärvts släkten ner igenom i sju led och jag har hört kloka och förståndiga männi-skor påstå att uti många av de gamle släktgårdarna gå alltfort förfäder och fäder och vakar över att ingenting må ändras utan allting bibehålles samt sker och sköts på det av ålder hävdade sättet.
Gårdsträd. Vid en del åldriga gårdar stod och står ännu ett gammalt träd, vanligen ek, ask, rönn oxel och man har i de olika generationerna alltid varit rädd om trädet, inte misshandlat eller fällt det. Gör man så kan släkten råka ut för ledsamheter och otur i gården. Och råkade trädet skadas, blåsa sönder eller tyna bort i förtid var allt sådant ett betänkligt tecken.
En gång högg en man ner ett sådant träd, det skuggade för mycket. Året efter lät han lura sig till att vräka bort gården (sälja till underpris). Den nye ägaren fick idel bekymmer.
Den gamla granen hade stått där i minst ett par hundra år. Allt hade artat sig bra för den nya ägaren. Men så högg han ner trädet och därmed vände sig lyckan ifrån honom. Själv blev han varaktigt sjuk och barnen gjorde honom ideliga sorger och svårigheter. En annan högg också ner sitt gårdsträd, samma höst brann ladugården. På ett annat ställe tynade trädet bort och ägaren dog.
Källa:
Klas Olofsson: Folkliv och Folkminne i Ås, Vedens och Gösene härader i Västergötland, 1928.
|
|
|
|
|
|
Vill du bli medlem
100:-/år
Backstugan på FaceBook
En film om Backstugan på YOU TUBE
Gammal film från häradet
Året är 1936
Trollhättans
Stad
Karta
Västergötlands
Hembygds-
förbund
Riksarkivet
Släktforskning
Åkes foto
Reportage till
Mitt i Veckan 2
Intervju med Lena
21 maj 2008
Direktsänt
musikprogram
Intervju med Lena
24 maj 2011
Byggnads-
inventeringen
för Upphärad 1975
|
