I det svenska bondesamhället under 1700- och 1800-talet talade man inte så mycket om familjen utan om "folket på gården". Till gårdsfolket hörde bondens familj, kanske några släktingar och dessutom tjänstefolket: drängar och pigor. Drängarna och pigorna kunde vara barn, ungdomar som arbetade tills de fick en egen gård, och äldre människor som inte hade kunnat skaffa egen jord. På en svensk gård bodde oftast ej fler än tio personer. Det var svårt att skaffa fram mat till fler.
En gård hade ofta drängar och pigor om husbonden och husfrun var unga och hade små barn. När barnen blev större och kunde hjälpa till med arbetet på gården behövdes i regel inga pigor och drängar. Bondefamiljerna brukade ej ha så många barn. Man gifte sig sent, kvinnorna var ofta 25 år eller äldre, männen omkring 30. Men traditionerna var olika i olika delar av landet.
Människorna i torp och backstugor hade inget tjänstefolk, de arbetade själva för andra. De bodde i kärnfamiljer (mamma, pappa, barn), men måste ofta skicka barnen som lillpiga eller lilldräng till någon bonde redan då de var små.
I bondesamhället var det inte förälskelse och kärlek som bestämde vem man gifte sig med. Vilken familj man kom ifrån, hur stor gård familjen hade var viktigare.
Man behöver bara gå tillbaka till början av 1900-talet för att det skulle ha varit otänkbart för en gift kvinna i Sverige att gå utomhus utan hårbeklädnad. Håret fick ej visas utan man bar alltid någon form av huvudbonad. Detta levde längst tid kvar på landsbygden.
Känd är den historia om en kvinna i en bondby som skulle uträtta ett ärende tidigt på morgonen. Hon struntade i huvudbonaden och hade bara nattsärken på sig när hon gick ut, något under bar man ej, underkläder fanns inte. Trots den tidiga timmen möter hon en granne. Snabbt som ögat lyfter hon särken så att håret täcks. Det var viktigare att skyla håret än resten av kroppen.
I bondesamhället sattes de gamla "på undantag". Det betydde att de lämnade över gården till något av barnen och flyttade till en mindre stuga på gården, undantagsstugan. Man skrev ett kontrakt där det stod vad de unga skulle ge de gamla varje år: ved, säd, hö osv. Detta kallades födoråd och födorådstagare.
Pigor och drängar, som kanske arbetat hela sitt liv på gården, fick ofta stanna när de blev gamla. De kallades inhyse-hjon.
Men alla på landsbygden bodde ej på bondgårdar. Det fanns många fattiga och sjuka som måste klara sig på det som bönderna ville ge dem. I mitten av 1800-talet började man auktionera bort fattiga barn och gamla till de som hade lägst krav på ersättning från socknen för att ta hand om dem. Ofta fick barnen arbeta hårt på gården dit de kom. Aktionerna med fattiga människor fortsatte ända till 1918.
|
|
|
