Stadgar
Styrelsen
Vägbeskrivning
Kullabiblioteket
Broschyr om Kulla
Verksamhets-
berättelse för åren 2017 - 2019
|
|
Minnen från Upphärad nedtecknade under 1960-talet av svenskamerikanen och
förre Upphäradsbon Bror E. Fasth i Minneapolis
|
Det är nu 60 år sedan jag lämnade Upphärad, där jag är född (1886 som 6:e barn i familjen, min anm.) och uppvuxen i stationssamhället. Fortfarande har jag dock en nog så klar hågkomst av hur det såg ut där 1895. Det finns möjligen ännu kvar en och annan i livet som kommer ihåg Upphärad under den tiden, men många är det nog inte.
Vid många besök i hemlandet har jag nog sett hur samhället har gått framåt. Ett hundratals hus har byggts runt järnvägsstationen.
I slutet av 1800-talet dominerade bondgårdarna med några enstaka andra hus spridda här och där. Marknadsbodarna är borta så ock det gamla fattighuset som låg där intill. Där bodde Rose-Vilhelm med sin Kristina och många barn. I samband med Bergslagsbanans öppnande på 1870-talet blev Upphärads stationssamhälle också en centralpunkt, inte bara för socknen och Flundre härad utan också för Bjärke härad och den del av Åsaka socken som ligger intill socknen. Det blev närmaste järnvägsstation för Koberg och Hede. På Hede var det då Hamilton som residerade och på Koberg då som nu Silfverschiöld.
Men inte fanns det någon prinsessa där på den tiden. Apropå det har vi läst mycket om detta här i våra amerikanska tidningar och tidskrifter, särskilt under tiden före och efter bröllopet. Det kanske inte är bekant för alla att trots att USA är en republik så är amerikanarna mycket svaga för allt kungligt. Men alltid nämnes Koberg nära Trollhättan och inte Koberg nära Upphärad som det skrevs förr i tiden.
På 1900-talet var Upphärad i varje fall den största och mest betydande järnvägsstationen mellan Göteborg och Trollhättan. Velanda var då endast en liten anhalt som låg mitt inne i skogen. Så var det också med Prässebo och Älvängen. Alvhem fanns inte alls på järnvägskartan. Den byggdes först 1905-06 i samband med Lilla Edet banans öppnande.
Det var liv och rörelse på den tiden runt stationen. Lastkajen var full med famnved, block och tim-mer som lastades på järnvägsvagnar för att fraktas till olika platser. Från Sjuntorpsbolaget kom varje dag 8-9 hästar med stora vagnar lastade med garn. Vagnskuskarna tog med sig tillbaka stora bomullsbalar. På morgonen var det alltid kö vid mejeriet av bönderna som levererade mjölk. Bönderna gick sedan och hämtade sin post och fortsatte sedan till Sofi Futten för att få sig ett mått svagdricka innan man åkte hem. På den tiden användes ett halvlitermått av bleck istället för glas. Godsmagasinet låg där det fortfarande är, men på den tiden var det alltid ett åkdon för varje dörr och tre stationskarlar som lastade av och på.
Bjärkebönderna kom i långa foror, ibland med oxar, vilket nu är mycket ovanligt. De förde med sig det som skulle sändas till Göteborg och beställde istället kraftfoder och gödningsämnen m.m. På vintern var det stora transporter av färsk sill. Det var överflöd på den varan då. Varje dag kom det en eller flera järnvägsvagnar med sill, ibland fick de stå kvar i flera dagar så sillen ruttnade och då köpte bönderna den och använde den till gödsel.
Från Koberg körde man varje dag mjölk till Upphärad. Därifrån sändes den vidare direkt till Göte-borg. Kusken hette Karl. Kalle på Koberg, kallade vi honom. Han kom varje morgon med en stor fullastad vagn dragen av två hästar.
Mejeriet ägdes av Jöns Andersson och sköttes av Johan Larsson. Mjölken skickades till Jöns Anderssons Mjölk AB. Senare till Adlers, som på den tiden var Göteborgs största mjölkaffär. Den is som behövdes för att kyla mjölken togs först i Vågsjön och kördes med hästar därifrån. Omkring 1896 grävdes den så kallade mejeridammen. Svensson och Tengboms affär som fortfarande finns kvar (upphörde på 1980-talet, min anm.) var även på den tiden den största. Det visar att det i längden lönar sig att ha ”rejäla varor och bestämda priser” som gamle Tengboms valspråk löd.
Spannmålshandeln var betydande, särskilt havre sålde bönderna i stora partier. Två stora maga-sinsbyggnader stod på västra sidan av järnvägen, tills en banmästare tände eld på dem i början av 1900-talet.
Tengbom var en framsynt man som gjort mycket för Upphärad. Han byggde och drev för många år sedan en s.k. kapselfabrik. Där tillverkades ett slags halmfodral för glasbuteljer och många gamla och unga Upphäradsbor fick här tillfälle att förtjäna en slant tills ovan nämnde banmästare även tände eld på fabriken.
Även småpojkar kunde förtjäna en slant genom att samla gran- och furukottar. Skogsplanteringen, som i hundratals år legat nere i Sverige, hade nu blivit modern och skogsfrö behövdes. Detta insåg Tengbom och vi pojkar fick omkring fem öre litern för furukottar och ett eller två öre för gran-kottar. Tengbom lagrade kottarna i ett särskilt hus som stod i den så kallade svängen mot Krono-gården. Mitt emot Tengboms, på andra sidan järnvägen, låg en annan affär som kallades Gillqvists. Denne drev affär i likhet med Tengboms. Men han hade svårt att få debet och kredit att gå ihop, så den bytte ofta ägare.
Först hette den Upphärads Handelsförening, senare Holmbergs och så Zimmermans. Alla dessa hus brann på samma gång som kapselfabriken och Sofis i Futten. Huset kallades så för att hon sålde svagdricka.
Där fanns också Godtemplarlogen ”Upphärads Väl 1325” som vid branden förlorade all sin egendom. Men Tengbom förbarmade sig över godtemplarna och lät dem flytta in i ett större rum på Kronogården. Han ägde gården vid den tiden. Jag tror att de hade möten där till 1907, då de flyttade in i en egen lokal.
År 1895 fanns det i Upphärad två diversehandlare. Lite senare blev det tre när en som hette Larsson öppnade en affär. Det fanns också ett bageri och ett garveri som låg vid vägen där skyttepaviljongen är nu. Det fanns även två skräddare; Petter Magnus och Bankelin samt två skomakare; Hallberg som bodde i Bredmaden och Johannes Börjesson med sonen Albin som bodde utanför Skyggesmaden, den senare var byskomakare.
Dessa hantverkare gick runt och stannade i veckotal på olika gårdar, reparerade gamla skor och gjorde nya åt hela familjen. De betalades med daglön, men det var nog inte så mycket de fick i ersättning. Bönderna lät ju själva bereda hudar och skinn på garveriet. Skomakaren kom till huset med en stor knippa läster, blötbalja, sylar och andra nödvändiga verktyg, pligg, mässingsstift och klackjärn. Beck och respor köptes hos Tengbom. Pliggarna var ”rå” då som man sa och måste torkas. Det gjordes på samma sätt som när kaffe brändes på den tiden och det var mycket noga med det. Denna sak utfördes alltid av mäster själv.
Så fanns det två snickare; August Hjorth som kallades Hjortaugust och Petter som bodde intill Bredmaden (skall troligen vara Vedmaden). Han var nog mer finsnickare som gjorde möbler och dylikt.
Det fanns en smed som bodde i Rödjan och en veterinär som kallades Djurläkaren. Det fanns alltid en men för det mesta två slaktare som slaktade varje fredag och for till Göteborg och sålde köttet varje lördag. Det fanns inte något charkuteri på den tiden och det var väl inte många som hade råd att äta kött.
Två s.k. original fanns det också. Den ene var Romell, en gammal filur som hade studerat, tagit studenten men genom spriten kommit på avvägar och gick runt som en slusk. Ibland var han hos Tengboms och hjälpte denne med bokföringen, men för det mesta var han halvfull. Den andre var en som kallades Snatten. Han hade varit bonde i Snartorp, men nu gick han runt och gjorde lite murararbeten, särskilt rappning, när han inte var berusad.
Skolväsendet var nog så provisoriskt 1895. Det fanns endast en fast skola i hela socknen, den s.k. kyrkskolan. Den byggdes 1865 och år 1866 började läraren Engelbrekt Eriksson undervisa där. Dessutom låg det vid stationen en småskola, en annan i Hälltorp och en tredje på Delehed. Skolan vid stationssamhället var inrymd i en större sal på ”slottet”, där började jag i skolan. Jag bodde i huset, så jag började alltså min skolgång i mitt eget hem.
Lärarinnan bodde hos oss, hon hette Abie. Hon gifte sig sedan med en Sjögren och flyttade till Älvängen där han blev stationsföreståndare eller stins. Eftersom lärarinnan bodde hos oss fick jag en del privatlektioner, så jag lärde mig att läsa och skriva. Kanske det gjorde något till att också min mor hade varit lärarinna.
År 1895 flyttades skolan till Stora Boda där den höll till i det s.k. undantagshuset. Några år därefter byggdes den första småskolan i Stora Boda. I Hälltorp hölls skolan i olika gårdar, men ungefär samtidigt som den byggdes i Stora Boda byggdes det även en i Hälltorp. På Delehed hölls skolan i en magasinsbyggnad tills skolhuset byggdes omkring sekelskiftet. Jag tror att den s.k. Östra skolan byggdes först omkring 1910.
Jag började i kyrkskolan år 1895 och var då nio år gammal. Det fanns fyra klasser; första och andra gick tisdag, torsdag och lördag, tredje och fjärde på måndag, onsdag och fredag. Vi var omkring 140 stycken elever men eftersom vi gick varannan dag var vi omkring 70 på en gång så man fick lyssna noga om man skulle snappa upp något vetande. Skolan började klockan 9 med bön, sång, katekes och biblisk historia. I vanliga fall offrades tre timmar åt religionsundervisningen.
Första året jag gick i skolan var Engelbrekt Eriksson lärare och en mycket gemytlig sådan. Han var ogift och hade en hushållerska som hette Anna. Skol-Anna kallade vi henne. Under rasterna var han ofta ute med de större pojkarna och lärde dem att ta ”kragetag”. Jag kommer väl ihåg en gång då Linus Gustavsson kastade omkull honom så att hans glasögon gick sönder.
Senare, det var väl 1896, så kom det en ny lärare. Han hette Lindblad och kom från gamla Lödöse. Han var ung och hade naturligtvis bättre metoder när det gällde att lära ut. Han var mycket stränga-re men jag tror att de flesta tyckte om honom. Han tog ibland med oss ut för att marschera på landsvägen. Under hans ledning fick vi på våren gå ut och plantera skog.
Detta gick så till att alla blev uppställda på ett långt led, en gosse före som hackade hål i jorden och en flicka efter som planterade tre plantor i varje hål.
Men Lindblad blev ej gammal i Upphärad. När han kom dit var han ogift och det viskades om att en del storbönder, som hade giftasvuxna döttrar önskade honom till måg. Men andra året han var där gifte han sig med en lärarinna, en fröken Brovall. Efter det blev han mindre populär och flyttade snart.
Ivar Grundell blev min tredje lärare, men jag gick inte så länge för honom. På hösten 1898 när jag gick i fjärde klass kom Grundell och mina föräldrar överens om att jag skulle vara fri från skolan i två år. Jag kunde i varje fall inte läsa för prästen förrän jag fyllt 14 år och inte heller för mitt betyg förrän hösten 1900. Då jag gick i skolan i tre veckor och mitt betyg är satt därefter. Betyget är inte så dåligt. Jag har ännu kvar det. Det är undertecknat av kyrkoherde A J Pettersson och Ivar Grundell den 28 november 1900. Men det var inte meningen att det skulle bli en historia om mig själv. Så nog om detta.
Det är om Upphärad vi skall tala och låt oss nu ägna oss åt fattigvården. På den tiden mitt emot kyrkporten på andra sidan vägen nästan i skolans trädgård stod ett stort sädesmagasin som kallades fattigmagasinet. Dit kom bönderna med säd; råg och havre, som de skulle betala till fattigkassan. Jag tror sedan att det var en gång i månaden som det var utdelning därifrån.
Ordföranden i fattigvårdsstyrelsen var den som stod för det hela och det var en föga avundsvärd syssla hade han. De dagarna var det alltid fullt av folk runt magasinet. Där fanns både yngre och äldre, de fick en liten säck med råg, något blandad med havre på omkring 12-15 kg. Så gick de för att få säden malet till mjöl, antingen till Kalltorp eller Enered i Väne härad. Så gick de hem för att baka bröd. Jag har många gånger undrat varför de inte fick mjöl så att de kunde gå hem och baka med en gång.
Vid samma magasin hölls årligen auktionen på de fattiga. Då såldes barn som gamla till de minst-bjudande för att de skulle ta hand om dem för en viss tid. Från en sådan auktion har jag ett särskilt sorgset minne. Det stod en häst spänd för en s.k. sprötekärra. På kärran stod en soffa och i den låg en mycket gammal kvinna. Hon såg ut som om hon var halvdöd. När hon skulle säljas var det ingen som bjöd. Ingen ville ha henne. De som hade haft henne förklarade att de på inga villkor kunde ta henne igen.
Efter det blev det bestämt att fattigvårdsstyrelsen själva skulle ta hand om henne ett par dagar me-dan de underhandlade med Fors kommun om att få in henne på Torpa Fattiggård. Fors socken var den första i Flundre härad som hade fattigvård. Senare, jag tror det var 1899 eller 1900, köpte Upphärads kommun en gård i Grottorp som de hade till fattiggård med föreståndare och dylikt. Det var nog ett steg till det bättre men det hade inte minsta likhet med den plats som nu byggts nere vid Fors gamla gästgivargård och som jag besökte 1961 (Nordängen, min anm.). Vilken himmelsvid skillnad till det bättre som skett på detta område.
Allt inom polisväsendet sköttes 1895 i Upphärad av en länsman som hette Nordström och som bodde på Prässeryr nära Lilla Edet. Han kallades även för befallningsman. I varje socken fanns det en kronorättare eller stämningsman. Under uppsikt av en länsman sköttes allt som angick ordnin-gens upprätthållande av kronorättaren.
Alla dessa från hela häradet även som länsmannen var alltid närvarande vid Upphärads marknad där det alltid var bråk. Det fanns ingen arrest där så på marknadsdagarna stod en järnvägsfinka uppställd vari de störande elementen kastades in. Jag har sett många fulla och bråkiga som kastats in i den finkan. Något senare, när murare Karl byggde ett uthus, byggde han samtidigt ett litet kyffe som han hyrde ut till arrest. Det var ju bättre för huset stod alldeles intill marknadsplatsen.
Nu skall jag berätta om något som hände vid sekelskiftet. En person från Upphärad hade för någon förseelse dömt av häradsrätten i Trollhättan att en viss tid sitta i fängelse i Vänersborg. Domaren var hygglig och gav Alfred, som han hette, anstånd med straffet till senare på hösten då det inte var så mycket att göra på gården. Tiden gick och den dag kom när kronorättaren, som då hette Edvin, skulle föra Alfred till Vänersborg. De möttes på stationen och steg på tåget. Nu var det så att Alfred hade en liter brännvin i kappsäcken och med den trakterade han kronorättare. Så när de kom till Vänersborg var denne redlös. Då tog Alfred papperna från Edvin och kom på ett eller annat vis till fängelset och där burades kronorättaren in och Alfred åkte hem till Upphärad igen. Det sades att länsman Nordström fick göra en extra tur till Vänersborg några dagar därefter för att klara upp affären.
Posten och dess befordran skulle man tro att järnvägen tog hand om så snart den var färdig för trafik. Så var det dock inte. Posten kördes med hästskjuts den stora landsvägen som går förbi Lödöse, Lilla Edet och Gärdhem i många år sedan bergslagsbanan byggts. Till Upphärad kom den från Lilla Edet körd av en bonde från Tunge socken. Jag tror det var två gånger i veckan. Först på senare delen av 1880-talet övertog järnvägen postbefordran. Postkontoret låg i järnvägsstationen med stinsen Nylinder som postmästare och sköttes av stationspersonalen i samband med järnvägens göromål.
Från Upphärad gick det sedan två postlinjer; en till Skrehall i Fors socken och en till Sollebrunn i Bjärke härad. Koberg hämtade sin post i Upphärad. Så gjorde också Sjuntorpsbolaget och Kalltorp. Skrehall var poststation för Fors, Rommele och Åsbräcka socknar flera år in på 1900-talet, då den flyttade till Sjuntorp. Till Sollebrunn kördes den från Upphärad till Västgötabanan blev färdig i början av 1900-talet.
Telefonen kom till Upphärad 1896 tror jag. Centralen var hos djurläkare Sjöstrand och sköttes av hans fru. Dit fick folk gå om de ville telefonera. Det fanns inte många abonnenter på den tiden, utom järnvägsstationen var det bara Tengbom och den andre handlaren Lövdahl som hade råd till det. Något senare sattes en telefonlinje upp som följde vägen till Rommele. Abonnenterna där var kyrkoherden, Sjuntorpsbolaget och Alfred Andersson i Ålstad som kallades för klubbarn för att han var auktionsförrättare.
Telegrafen följde den stora landsvägen mellan Göteborg och Stockholm som gick förbi Fors. På pålarna stod det skrivet att de var uppsatta 1854 och gamla såg de ut att vara. När det elektriska ljuset kom till Upphärad kan jag inte säga, men bra sent var det. Jag såg min första elektriska lampa i Sjuntorps kvarn omkring 1895-96. Omkring 1900 satte järnvägen upp en slags karbidlampor vid stationen och bangården. De kallades lyxlampor och gav ett mycket starkt ljus. I hemmen hade vi hemstöpta talgljus och till jul stearinljus, fotogenlampor och lyktor användes i ladugården.
Vägarna kring Upphärad var på den tiden ungefär som nu. En ny väg har byggt som går mot Skyg-gesmaden och en annan helt ny väg mellan Stora Boda och Prässebo,. Vägen till Koberg och Sollebrunn var sig lik 1961 sista gången jag körde den med undantag för bron över Kobergs sjö, som var ny.
Vägen till Hälltorp och Albogården är sig lik. Vägen till kyrkan mot Sandbacken och Ale härad är något förbättrad. Vägen mot Rommele och Sjuntorp byggdes om omkring 1898, då från Upphärad först den s.k. Kyrkliden jämnades ut. Så gjorde man också med backen nedanför Nyckleby Nedergård mot Nyhult. Mitt emot Vråstorp fick vägen gå rakt fram istället för ned i och upp ur den s.k. håldalen till höger.
Vid Kalvhed byggdes en ny bro och vägen fick även här gå rakt fram. Den gamla vägen gick här till vänster om kyrkan och prästgården. En ny bro byggdes över den s.k. Rommele å vid Rättare-gården. Det var nog det största vägarbete i Flundre härad fram till den tid vi nu talar om. På den tiden hade varje bonde en vägbit att underhålla.
Vägsyn förrättades höst och vår av länsman. Sedan lästes det upp i kyrkan vad de olika bönderna skulle göra med sina vägbitar. Till exempel: ”August Bengtsson i Delehed skall borttaga tre jordfasta stenar, upprensa dikena på både sidor samt påföra tio lass grus eller knackad sten”. Ungefär så löd vägannonserna som upplästes i Upphärads kyrkan.
Arbetslönen var på den tiden inte stor. En krona och femtio öre betalades det per dag på järnvägen i det så kallade reparationslaget. En banvakt började med 45 kronor i månaden på vintern och med 55 kronor om sommaren. En god bonddräng fick omkring 150 kronor om året, en piga 60 till 75 kronor.
Själv hade jag tänkt tjäna som bonddräng i tre år. Första året hade jag 105 kronor och andra 135. tredje året tog jag ej årstjänst utan arbetade för daglön på olika platser. Det mesta jag då hade var 2,25 kronor för att lasta grus i stora järnvägsvagnar ute vid Prässebo. Fjärde året, det var den förste november 1904 till den 24 oktober 1905 tog jag tjänst hos samma bonde och hade då 225 kronor. Så ni förstår att det inte var många som kom över 800-kronorsstrecket som det fordrades per år för att man skulle få rösta.
Brännvinet hade nog den största skulden till att fattigdomen var så stor förr i tiden. Brännvinet var billigt, omkring 95 öre per liter. Vid stora högtider, som jul och påsk, köpte bönder och arbetare hem brännvin i stora ankare eller fat, som de också kallades. Dessa fat kom på järnvägen och togs sedan till marknadsplatsen där brännvinet delades ut. Bönderna kom med stora mjölkflaskor och arbetarna med mindre kärl och fick dem fyllda. Detta brännvin kostade endast 50-60 öre per liter efter vad jag har hört.
Handlaren Carl Viktor Zimmerman var inte bara en driftig affärsman utan även mekaniker och uppfinnare. På den tiden köpte handlarna smör från bönderna. Det var ofta i mindre partier på ett halvt eller ett kilo. Zimmerman gjorde då en smörsmältningsmaskin av samma princip som en köttkvarn, fast naturligtvis mycket större. Sedan de små smörpartierna gått igenom denna maskin ett par tre gånger var allt väl blandat och packades sedan i större träbyttor och sändes till Göteborg. Zimmerman fick senare patent på maskinen.
Han hade också en annan idé. Han skulle gå på vatten och gjorde därför ett par stora skidor av runda karamellburkar omkring 10 tum i diameter. Han lödde ihop dem till omkring 8-9 fots längd. Bak var de tvärt avskurna, fram något spetsiga och litet uppåtböjda. Bindslen var fästade på övre sidan.
Dagen kom då de skulle provas på mejeridammen. Allt gick bra till att börja med. Han gick ett par gånger över dammen men så gjorde han en vrickning och på ett ögonblick låg han i vattnet med huvudet ner och fötterna upp. Några karlar som var närvarande kastade ut ett rep och snarade den ena skidan och så drogs både Zimmerman och skidorna iland.
Så slutade experimentet med den uppfinningen.
En berättelse om Upphärad är inte fullständig om den inte nämner något om en familj som hade kommit till Upphärad vid tiden för järnvägens öppnande på 1870-talet. Familjen bodde i en liten stuga bakom vad som då kallades Kort Stommen, i Nyckleby kohage, endast ett stenkast från landsvägen som gått mot kyrkan. Det fördes ofta ett vilt liv där när familjerna var hemma. De var med barn och vuxna omkring 25-30 mörkhyade personer. För det mesta befann de sig uppåt landet och körde runt på marknader samt bytte och sålde hästar. Kvinnorna i familjen gick alltid runt och tiggde man, kläder och även brännvin, särskilt till jul.
Endast en av dem arbetade på järnvägen. De övriga gick bara omkring och latade sig. Den skötsamme försökte dra sig ifrån de övriga av familjen men det var nog svårt.
En dag kom länsman Belfrage i spetsen för en skara Bjärkebönder omkring 50 stycken med bössor och knölpåkar. I militärisk ordning marscherade de förbi Upphärad till familjens stuga. De rev ned huset och jämnade det med marken. Detta skulle vara en hämnd för att de blivit bestulna av familjen. Det sades att familjemedlemmarna sprang som vilda djur till skogs. Detta hände i början av 1890-talet, så jag har bara ett svagt minne av det. Jag har hört det mesta av andra men stenfoten eller grunden till huset har jag sett hundratals gånger. Den kanske syns ännu. Familjen byggde sig sedan en liten stuga längre bort i skogen åt Bothultshållet.
|
Mordet på Johan Friberg
|
|
ett tillägg av Lena Calmestrand
|
I anslutning till ovanstående artikel av Bror E. Fasth kan nämnas att huset som revs var Lilla Grangärdet. Huset låg inte långt från Albogården och ganska nära Bredfjällsmaden där snickaren Johan Friberg bodde med sin familj, han var också en av initiativtagarna till aktionen.
När Andreas Ros kommer hem och får reda på vad som hänt ska han hämnas och lovar att Johan Friberg skall försvinna innan årets slut, vilket också sker.
En lördagskväll i juli samma år försvinner Johan Friberg spårlöst med löningen på fickan, på väg hem från sitt arbete i Kilehult. Han ska passera Backen och Vrångebäcken, den djupa dalen och den täta skogen innan han ser hemmet skymta, men han kommer aldrig så långt.
Hemma på tunet går hans hustru Maria och väntar och plötsligt ser hon en gestalt skymta vid skogsbrynet, men det är inte Johan utan hans bror och hon frågar om han har sett till Johan? Han svarar nekande och hastar vidare hem till sitt.
Så kommer kvällen och mörkret sänker sig över Bredfjällsmaden och Maria börjar ana oråd. Johan Friberg förblir spårlöst försvunnen och trots en stor sökinsats hittas han först i oktober av några järnvägsarbetare, gömd under en sten, skjuten i huvudet och kan identifieras endast med hjälp av kläder och stövlar.
Maria Friberg försöker hålla ihop familjen och får lite ekonomisk hjälp från fattigvårdsstyrelsen. Men till slut är situationen ohållbar, hon kan inte längre försörja barnen och de blir bortauktionerade. Josef, Axel, Johan och Selma Friberg säljs för mellan 20 och 50 kronor och blir utplacerade på olika gårdar i Upphärad. Ju mer de bedöms kunna arbeta det kommande året desto mindre erhåller arbetsgivaren av socknen som betalning. De allra minsta blir kvar i hemmet hos modern. Senare flyttar Maria Friberg från Upphärad och avlider i Västra Tunhem 99 år gammal.
Andreas Ros blir anklagad för mordet på Johan Friberg 1873, men aldrig dömd.
Det nya huset som byggdes upp ”åt Bothultshållet till”, som Bror E. Fasth berättar om i artikeln, var Svedjan. Där bodde bland andra Wilhelm Ros Rosell, hans hustru Kristina Löfskog och deras pojkar. Stugan brändes ner av kommunen 1955 och numera återstår endast grundstenarna och en skylt som markerar var huset funnits.
|
|
Vill du bli medlem
100:-/år
Backstugan på FaceBook
En film om Backstugan på YOU TUBE
Gammal film från häradet
Året är 1936
Trollhättans
Stad
Karta
Västergötlands
Hembygds-
förbund
Riksarkivet
Släktforskning
Åkes foto
Reportage till
Mitt i Veckan 2
Intervju med Lena
21 maj 2008
Direktsänt
musikprogram
Intervju med Lena
24 maj 2011
Byggnads-
inventeringen
för Upphärad 1975
|
| | | |
